”Nästa år i Jerusalem”, säger jag när nycklarna landar på disken. ”Inshalla”, svarar hotellgudfadern. Jag pekar uppåt och ler. Inshalla — jag hoppas jag kommer tillbaka.

Israel/Palestina har tagit en bit av mitt hjärta som jag inte hade väntat mig. Landet smög sig in med varma öppna människor, vackra röriga basarer och kyrkor, rörde vid en bit av mitt hjärta och satte ett märke där. De kristna i landet som är minoritet och de människor som kommer i kläm i makthavarnas konflikt. Skotthålen i vattentunnan eller intrampande skor i moskén, fina elever på Bibel College eller nybakt bröd från bagaren längre ner på gatan — allt har gjort små fotavtryck i mitt hjärta. Gått på min äng av empati, strövat genom gångarna av engagemang och trampat på min stengård av sorg — små fotavtryck är kvar av dig du vackra, sårade, fascinerande Israel/Palestina.

Soldatögon har jag mött och funnit en människa precis som jag däri. Blivit förvånad och tittat igen, sett i soldatögonen att det lika gärna kunde varit jag som stått och övat min misstänksamhet mot palestinska medborgare vid Checkpoint 300. Det kunde varit jag som i den ansiktslösa kön glömt mitt ID och fått bege mig tillbaka utan att få jobba. Det hade kunnat vara jag som sprang ut på natten och slängde brandbomber på muren i stark frustration och panik, för att sedan bli terroriststämplad i både ID och hjärta. En stämpel som inte går att tvätta bort och som finns där som en påminnelse om att det inte ens är lönt att försöka.

Israel/Palestina har gått över min stengård av sorg och det känns. Jag är ledsen över att vapen ställs mot vapen, mur mot hud och hat mot hat. Jag är ledsen över att mina ord faller till marken lika platta som flagor från en gammal vägg. Ledsen över att min förståelse inte omsluter bosättare och ledsen över att människors tro ställs som fanbärare för beväpnat krig. Ledsen över att mina händer faller till sidorna i tafatthet inför en mammas tårar över sitt förlorade barn. Vad kan jag göra åt dessa tårar? Vad har jag förlorat, vad har jag sett, vad gör mitt hjärta så erfaret att min tafatthet inte är det som hörs i mitt ekande inre?

Vad säger jag till mannen som förlorat sin 20-åriga dotter? Vad säger jag om hämnd och att det aldrig är rätt med vapen och att slå tillbaka? Blir inte mina ord om att vända andra kinden till lika tomma som ögonen på kvinnorna i flyktinglägren?

Israel/Palestina har gått över min äng av empati och strövat genom gångarna av engagemang, det känns också — därför måste jag berätta, visa, lyssna och skriva. ”Hur får vi fred?”, frågar jag och tittar på den muslimska, unga och starka kvinnan framför mig, hon möter mig direkt med en stadig blick och ett rakt svar: ”Genom att prata — dela ilska, glädje och sorg. Samtal är det enda vi behöver, men för att kunna samtala måste vi hitta forum för det”. Forum är min uppgift att skapa.

Jag åkte ner till landet med svenska kritiska och analytiska ögon. Skulle välja sida som om det handlade om patetisk blockpolitik eller hockeylag. Så slog det mig, en man med stora ögon i en gränd sa:”Kommer du hit för att välja sida så gör du precis det som gör att konflikten fortsätter — att den finns överhuvudtaget.” Mina stora ord tappade mening och mina argument föll lika tunga som de varma regndropparna i Tel Aviv när vi kom. Jag tittade bara på honom, plötsligt var han borta i vimlet och jag stod där, för första gången helt avväpnad. Mitt på en rörig gata kantad med butiker stod jag, utan något försvar och med fördomar och åsikter i grushögar vid mina fötter. Mannen skickade in en missil rätt in i mina åsikter och analyser, raserade allt och lämnade mig så. Det var rätt och det var skönt. Helt plötsligt var jag den oinsatte, en utomjordning i detta pulserande vackra land. Jag fortsatte vara det resten av resan och det var så befriande. Jag lät Israel/Palestina ströva fritt i mitt inre och lämna fotspår, trampa ner fördomar och åsikter, dansa fram på hoppet och kliva över gamla ärr. Jag ska komma tillbaka — Inshalla.

ungdomsledare i Missionskyrkan i Habo