Tack Krister och medläsare för er inbjudan till dialog om tro (Sändaren 14/2018)! Jag har också förmånen att få läsa och tala tro med några vänner och vi konstaterar att vi inte tror likadant i dag som för femtio år sedan. En del av detta kan bero på att vi är äldre och att en levande tro förändras. Ett tecken på liv är ju just förändring. Men vi har också säkerligen påverkats av att vi har fått en annan världsbild.
Världsbilden i antiken beskrev en värld som var skapad färdig och Gud beskrevs som allsmäktig, han styrde med full kontroll i den färdiga världen. Tvåtusen år senare tyder vår kunskap om världen snarare på att skapelsen fortfarande pågår och att världen har drag av både regelbundenhet och slump. Naturen har frihet att utvecklas. Då är det inte underligt att det glappar. Bortom orden finns något vi inte kan fånga. Gud är större än våra ord! Men vilka ord kan vi använda? Allsmäktig, med de föreställningar som knyts till det kan jag inte förena med den världsbild som vuxit fram de senaste hundra åren.
Mitt första skäl till att undvika ordet Allsmäktig är ändå att jag inte hittar det i evangelierna eller breven. Mitt andra skäl är att jag i Skapelsens struktur med slump anar en Gud som frivilligt avstått från kontroll. Gjort sig svag och Skapelsen fri. Och resultatet av den friheten fyller oss med förundran. Skapelsen verkar vara finjusterad till att leda fram till komplexitet och medvetande!
Dessutom antyder ord som allsmäktig och frivilligt att vi tänker oss Gud som en person. Vid sidan av Skapelsen. Tänk om vi i stället skulle göra allvar av tanken att det är i Gud vi lever rör oss och är till! Då är Gud överallt och alltid– också utanför tiden – och skapar i varje ögonblick. Med-vetande och med-lidande. Kärleken bjuder in oss att se varandra och fråga: Vad vill du att jag ska göra för dig? Så blir Gud genom oss med-verkande. Inte Allsmäktig, men överallt och alltid Närvarande. Som evangeliets kärna – kärlek. Och kärlek är mäktigt.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR