Stämmer verkligen bilden av Frankrike som ett land med religionsallergi? Det finns många baptistförsamlingar som växer och media använder inte sektstämpeln lika flitigt som förr. Det menar Ola J Hedin som reagerade på ett reportage i Sändaren den 18 september.
Rakel Lennartsson skriver i Sändaren (nr 18, 18 september) om Frankrike som ett land med religionsallergi. För 10 år sen hade hon rätt – idag är jag tveksam till beskrivningen!
När jag flyttade till Frankrike första gången, 1999, for jag till ”Missionärernas kyrkogård”. Inte särskilt upplyftande för en ung man som just sänts ut i sin första missionstjänst. Men begrepp som ”baptist”, ”evangelisk” och ”evangelikal” var i Frankrike antingen okända eller liktydiga med en sektstämpel.
Lennartssons beskrivning om borgmästaren i Montreuil som godkände en församling först efter att ha upptäckt etiketten ”protestant” känns tämligen typisk. Protestantismen är trots allt något som de flesta fransmän kan förhålla sig till – även i kommunistiska Montreuil. Den församling jag kom att tillhöra fick blankt nej från borgmästaren när vi sökte tillstånd för vår lokal. Vi fortsatte att träffas i en nattklubb, senare i en restaurang.
Baptistförsamlingar växer
Jag lämnade Frankrike 2000 och kom tillbaka först 2006. Då var läget helt annorlunda. Numera finns en positiv utveckling, en acceptans och en ny kyrklig samhällsnärvaro. Barn och unga tvekar inte på samma sätt med att bekänna tro inför sina klasskamrater. Tron har vunnit ett visst erkännande.
Min gamla baptistförsamling har på 15 år gått från en husgrupp på 2-3 familjer till ca 120 betjänade i varje gudstjänst. Den nya, stora kyrkolokalen utrustades med lekplats av den tidigare så tjurige borgmästaren. Han deltog till och med i invigningsgudstjänsten!
I de östra förorterna till Paris finns ett 20-tal sådana nya baptistförsamlingar. Som framgår av Lennartssons artikel upplever svarta, karismatiska kyrkor också något av en explosionsartad utveckling. Industrihangarer må vara trista på utsidan, men insidan sjuder av heligt liv!
Utvecklingen har vänt
En annan skillnad är medias syn på frikyrkorna. Från att frikostigt ha använt sektstämpeln har utvecklingen vänt; när MV Logos 2, ett av Operation Missions missionsskepp, nyligen besökte Frankrike sändes ett längre reportage om skeppet och dess internationella besättning på tv. Själv höll jag på att sätta kvällsmaten i halsen när jag såg att fördjupningsinslaget i en av de största nyhetssändningarna handlade om unga evangelikala kristna. På ett närmast positivt sätt visades hur ungdomar kom till tro, deltog i bibelskolor och berättade om kallelse till tjänst. För 10 år sen hade ett sådant inslag i riks-tv varit fullkomligt omöjligt, men inte idag!
Lennartsson skriver att många fransmän inte längre är troende och saknar referenser till kristendomen. Jag har själv mött franska barn som känner igen korset som ”sjukhussymbolen”. Samtidigt växer baptistiska och evangelikala kyrkor så att det knakar, ekumeniken har fått nytt liv och protestantiska församlingar syns på ett positivt sätt i samhället. Religionsallergin som Lennartsson skriver om har snarast åsamkat en rejäl klåda!
OLA J HEDIN
fd Frankrikemissionär och kyrkoråd i Svenska Sofiaförsamlingen i Paris
När jag flyttade till Frankrike första gången, 1999, for jag till ”Missionärernas kyrkogård”. Inte särskilt upplyftande för en ung man som just sänts ut i sin första missionstjänst. Men begrepp som ”baptist”, ”evangelisk” och ”evangelikal” var i Frankrike antingen okända eller liktydiga med en sektstämpel.
Lennartssons beskrivning om borgmästaren i Montreuil som godkände en församling först efter att ha upptäckt etiketten ”protestant” känns tämligen typisk. Protestantismen är trots allt något som de flesta fransmän kan förhålla sig till – även i kommunistiska Montreuil. Den församling jag kom att tillhöra fick blankt nej från borgmästaren när vi sökte tillstånd för vår lokal. Vi fortsatte att träffas i en nattklubb, senare i en restaurang.
Baptistförsamlingar växer
Jag lämnade Frankrike 2000 och kom tillbaka först 2006. Då var läget helt annorlunda. Numera finns en positiv utveckling, en acceptans och en ny kyrklig samhällsnärvaro. Barn och unga tvekar inte på samma sätt med att bekänna tro inför sina klasskamrater. Tron har vunnit ett visst erkännande.
Min gamla baptistförsamling har på 15 år gått från en husgrupp på 2-3 familjer till ca 120 betjänade i varje gudstjänst. Den nya, stora kyrkolokalen utrustades med lekplats av den tidigare så tjurige borgmästaren. Han deltog till och med i invigningsgudstjänsten!
I de östra förorterna till Paris finns ett 20-tal sådana nya baptistförsamlingar. Som framgår av Lennartssons artikel upplever svarta, karismatiska kyrkor också något av en explosionsartad utveckling. Industrihangarer må vara trista på utsidan, men insidan sjuder av heligt liv!
Utvecklingen har vänt
En annan skillnad är medias syn på frikyrkorna. Från att frikostigt ha använt sektstämpeln har utvecklingen vänt; när MV Logos 2, ett av Operation Missions missionsskepp, nyligen besökte Frankrike sändes ett längre reportage om skeppet och dess internationella besättning på tv. Själv höll jag på att sätta kvällsmaten i halsen när jag såg att fördjupningsinslaget i en av de största nyhetssändningarna handlade om unga evangelikala kristna. På ett närmast positivt sätt visades hur ungdomar kom till tro, deltog i bibelskolor och berättade om kallelse till tjänst. För 10 år sen hade ett sådant inslag i riks-tv varit fullkomligt omöjligt, men inte idag!
Lennartsson skriver att många fransmän inte längre är troende och saknar referenser till kristendomen. Jag har själv mött franska barn som känner igen korset som ”sjukhussymbolen”. Samtidigt växer baptistiska och evangelikala kyrkor så att det knakar, ekumeniken har fått nytt liv och protestantiska församlingar syns på ett positivt sätt i samhället. Religionsallergin som Lennartsson skriver om har snarast åsamkat en rejäl klåda!
OLA J HEDIN
fd Frankrikemissionär och kyrkoråd i Svenska Sofiaförsamlingen i Paris
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR