Det är något särskilt med Kongo. Stort och väldigt mitt på den afrikanska kontinenten utgör Kongo sinnebilden och schablonbilden av Afrika — mörkrets mystiska hjärta, den storartade, närmast obetvingliga naturen, de hänsynslöst exploaterade naturrikedomarna, de ständiga konflikterna och krigen, de oskyldiga människorna i de isolerade byarna till synes låsta i oföränderlig fattigdom och underutveckling.

Kongo står både för kolonialismens brott och den politiska självständighetens misslyckande. Till historien hör Stanley och hans upptäcktsfärder och den sällsamme belgiske kungen Leopold som bakom idealistiska paroller mot slavhandel byggde upp ett grymhetens välde i sin privatkoloni. Det blev för 50 år sedan en illa förberedd politisk självständighet med omedelbara regionala utbrytningsförsök, inbördeskrig och FN-ingripande med så olika martyrer som den revolutionäre förste premiärministern Lumumba och den diplomatiskt korrekte FN-chefen Hammarskjöld. Snart följde namnbyte till Zaire och årtionden av skräckvälde under diktatorn Mobutu, allt i kalla krigets skugga. Efter det demokratiseringsförsök men också nya inbördeskrig, massvåldtäkter och förnyade FN- och EU-insatser. 

Detta Kongo Kinshasa firar nu sin 50-åriga självständighet. Men födelsedagen 30 juni bjuder inte bara på gästande belgisk kung och andra dignitärer utan också stigande spänningar inför val senare i år och — symboliskt och av säkerhetsskäl — begravningen av landets ledande företrädare för mänskliga rättigheter Floribert Chebeya som mördades i början av juni, sannolikt med landets säkerhetstjänst inblandad.

Under alla dessa våldsamma år har missionärer och biståndsarbetare från svenska frikyrkor varit verksamma i Kongo. De har skapat församlingar och kyrkor, byggt skolor, sjukhus och vägar. Några, som baptistpionjären E V Sjöblom, har också gått till historien för kritiska avslöjanden av koloniala grymheter.
Därmed är också Kongo för generationer i våra sammanhang sinnebilden för ”yttre mission” som det hetat. Missionens betydelse har värderats och omvärderats i omgångar. Slutbetyget har blivit allt bättre de senaste åren. Trots att missionen tidigare har klandrats för naiv omvändelseiver, sitt beroende av kolonialmakten och för att ha vidarefört hierarkiska maktmönster i kyrka och samhälle, säger kritiska röster i dag, både på plats i Kongo och i Sverige, snarare att missionärerna drog sig tillbaka för tidigt. Det var självklart rätt att efter kolonialismens fall skapa inhemska, självständiga kyrkor. Men missionärerna skulle ha blivit kvar.

Som missionsvänner i Sverige kan vi misströsta och sörja att missionen och den kristna tron inte kunnat skapa bestående försoning, sammanhållning och hållbar utveckling. Men i Afrika finns ändå hoppet och insikten att kristen verksamhet underifrån — som missionen — har ett budskap och en verksamhet av långsiktig bärkraft.

Mitt i de fortsatta rapporterna om fruktansvärda övergrepp under krigen i östra Kongo får vi sedan några år också andra bilder från västra och centrala Kongo (senast i en vardagslivsserie i Sändaren i våras). Ute i byar och församlingar anas ny trygghet, självinsikt och egenansvar där en förnyad svensk missions- och biståndsinsats måste bidra i ömsesidighet.

ANDERS MELLBOURN