Wiehe ser med viss bävan på konserten i Betlehemskyrkan

Som låtskrivare i Hoola Bandoola band skapade Mikael Wiehe musiken till 1970-talets vänsterrörelse, där drömmarna var röda och revolutionen nära förestående. Många förknippar nog fortfarande hans lätt igenkännliga röst och skånska dialekt med politiska progglåtar, men själv strävar han efter att visa att hans musikaliska arv är bredare än så.

Han ringer från Spanien. En gång i tiden skrev han sånger om att bojkotta Francoregimen. Den är historia sedan länge, och idag lever han själv delar av året i landet.

- Nu bor jag i ett kvarter som byggdes under 1950-talet åt Francos officerare, de som stod för tortyren. Det är något jag tänker på ofta, säger han.

Gud var inte ett alternativ

Som många andra i 1970-talets vänsterrörelse hade han en negativ inställning till kyrkan och religiös tro. Han och många med honom drömde om framtiden och trodde på rättvisa, men det var folket och inte Gud som bar på möjligheten till frälsning.

- Vi var ju arvtagare till den franska revolutions upplysning; vi trodde på förnuftet, inte på gudar, andar och mystiska riter, säger han idag.

Men under hans uppväxt hade det funnits kopplingar till kyrkan. Hans morfar var frikyrklig och ledde kören i Missionskyrkan i Limhamn i Malmö.

- Jag ärvde hans dirigentpinne efter honom, och jag tycker det är kul att den gått i arv. Men mitt förhållande till religion var väldigt skeptiskt, säger han.

Såg likheter mellan kyrkan och vänstern

Hans mamma ville ändå att han skulle konfirmeras. Det perioden minns han fortfarande, och han fick en god relation till prästen.

- Jag fick stor respekt för min konfirmationspräst, och det hade jag ända tills Malmö stadsteater några år senare satte upp en pjäs som handlade om diktaturen i Spanien. Då upprördes min konfirmationspräst av att skådespelarna uppträdde nakna på scen, och det var allvarligare än att protestera mot tortyren i Spanien, säger han.

Men allt var inte konflikt mellan vänsterrörelsen och kyrkan, han minns också att det byggdes broar. Redan då såg han ett släktskap i kampen för fattiga och förtryckta. Och när han och andra protesterade mot Davis Cup-matcherna mot Rhodesia i Båstad så gick en präst i första ledet.

-  Ingemar Simonsson var en av de progressiva prästerna, så det fanns en bredd, säger han.

Skäms inte för politiken

Mikael Wiehe skäms inte för sin politiska gärning. Samtidigt har han andra sidor som låtskrivare och därför är sångboken ”Vid högtidliga tillfällen” viktig för honom.

- Det är den största äran man kan vara med om som artist att vanliga människor använder ens låtar till begravningar, dop och födelsedagar. Jag har känt mig väldigt smickrad när människor berättat att de använt mina låtar, säger han.

Denna inriktning är inte ny för honom. Han har två sånger med i det tillägg som finns till den vanliga psalmboken. Att han skulle finnas representerad i psalmboken var dock inte självklart och väckte uppmärksamhet.

- Det var de som var upprörda då jag var så tydligt vänster och inte tror på Gud. Då var det någon klok präst som sa att kyrkan även är till för dem som inte ännu har funnit Gud.

Kärleken segrar inte alltid

I hans sånger är kärleken ett viktigt tema. Om han inte tror på Gud så verkar han tro på kärleken, som något som kan bära långt, kanske även efter döden.

- Men tyvärr är det inte alltid så att kärleken segrar över hatet, ganska ofta är det istället ett hat som styr handlingar, till exempel hatet mot invandrare eller fattiga. Men jag brukar trösta mig med att det finns goda människor inom alla politiska riktningar, kanske inte riktigt alla, men i stort sett alla.

Under Bokmässan i Göteborg kommer det att hållas en konsert i Betlehemskyrkan där kyrkans kör och olika artister framför några av hans sånger. Mikael Wiehe kommer också att delta.

- Jag ser fram emot det med viss bävan, jag har lite olika skavanker så jag är inte lika självsäker på scenen som jag varit tidigare, säger han.

Kan Gud ändå finnas?

Men han som varit så mycket i kyrkan, och till och med har sin boklansering i en frikyrka, hur ser han på Gud idag? Under intervjun säger han att han inte ändrat sig, men kanske att det ändå skett en förflyttning från den absoluta ateismen.

- Man har en tendens att mjukna lite med åren, och nu när jag snart är 80 år. Man får inte vara så rigid, jag kanske har fel. Det kommer i så fall att visa sig, säger han med ett litet skratt.

- Jag tror inte heller på ett liv efter detta, men där känner jag mig osäker.

Har du tänkt på vilka psalmer som du vill ska sjungas på din begravning?

- Nej, faktiskt inte alls. Men jag blir fortfarande rörd av min barndoms sånger, som Blott en dag.  Jag får nog göra en liten lista.