Wiborn ser gärna ett helt delat kyrkoledarskap i Equmeniakyrkan

Karin Wiborn ska visa vägen. Foto: Marcus Gustafsson

Nu börjar arbetet för Karin Wiborn och Equmeniakyrkans kyrkostyrelse att föreslå en biträdande. Karin själv hade lika gärna kunnat dela kyrkoledarskapet rakt av.

- Jag är nyfiken på hur det skulle kunna fungera, säger hon i första stora intervjun efter att hon föreslagits som nästa kyrkoledare i Equmeniakyrkan.

Det har bara gått någon dag sedan det offentliggjordes att Karin Wiborn är Equmeniakyrkans kyrkostyrelses förslag till nästa kyrkoledare.

Efter fyra år som biträdande kommer hon med största sannolikhet att gå in i den roll hon kände ett kall till redan för 12 år sedan. Något som faktiskt Sändarens dåvarande chefredaktör Anders Mellbourn också förordade i denna tidning redan vid det tillfället.

Sändarens kandidat 2012

- Valet har mognat, skriver han skämtsamt i kommentarsfältet på Sändarens Facebooksida. 

Karin minns det väl.

- Inför samgåendet pågick ju samtalen mellan mig (då föreståndare i Baptistsamfundet), Göran Zettergren i Missionskyrkan och Anders Svensson från Metodistkyrkan. Det hände att vi diskuterade att vi tre också skulle vara med i starten, kanske under två, tre år eller så, berättar hon och fortsätter:

 
Christian Alsted, Karin Wiborn och Göran Zettergren när det begav sig. Foto: Lars Rindeskog

Var redo bli kyrkoledare

- Jag hade kunnat tänka mig det då, men dels slutade Anders när Christian Alstedt blev metodistbiskop och Göran Zettergren kallades till Betlehemskyrkan i Göteborg. Sedan var retoriken sådan att det måste vara nya unga, utan bagage i det gamla. Det blev lite för smärtsamt att gå in i det då, berättar hon samtidigt som hon hyllar den trio som till slut blev det nya samfundets ledare.

- Jag förstår att det var ett hästjobb att ta över ett nytt samfund, och att de lyckades så bra är jag full av förundran över.

Arbetet efter Lasse

Sofia Camnerin har sedan dess tagit över den rollen Karin själv hade som generalsekreterare på Sveriges kristna råd. Olle Alkholm arbetar idag i Missionskyrkan i Hudiksvall.

Lasse Svensson var den som fick rollen som kyrkoledare utan biträdande som prefix. Det är också den hon nu tar över från.

- Det är stora skor att fylla och jag har svårt att visualisera hur det här arbetet ska gå vidare just nu utan Lasse. Han har lett arbetet på ett fenomenalt sätt och har alltid varit lyhörd, säger Karin.

Vad blir de stora skillnaderna mellan era sätt att leda?

- Ja, det är en bra fråga. På ett sätt kan man ju tänka sig att skillnaden inte blir så stor. Det är i det lokala som det mesta sker, men personligen är vi båda socialt tillvända och gillar att möta människor. Kanske jag blir lite argare ibland. Lasse blir ju aldrig arg, säger Karin och skrattar.

 
Karin Wiborn där hon trivs bäst - i mötet med människor. Foto: Marcus Gustafsson

En enkel människa

Däremot ser hon sig inte som den där kyrkoledaren som "superbrinner" för att vara huvudtalare på stora konferenser och synas överallt.

- Jag är en ganska enkel människa, som i första hand gillar det vanliga mötet mellan människor, säger hon och utvecklar lite kring var hon ser sitt stora bidrag som kyrkoledare.

- Jag tror uppdraget till stor del är viktigast på det organisatoriska och strukturella planet. Jag brinner för att vi ska kunna vara med och se församlingar hitta sin plats i det samhälle de finns. Jag ser det inte som att jag själv har som huvuduppdrag att predika evangeliet i den här rollen, men däremot önskar jag vara med och ge rätt förutsättningar för våra församlingar att göra det. I den bästa av världar är det nationella kansliet en viktig sambandscentral här, menar hon.

Brinner för unga

En konkret del är att hon tror på att också intensifiera arbetet mellan Equmenia och Equmeniakyrkan.

- Jag tror på ett självständigt ungdomsförbund som kan vara jämbördiga aktörer och ibland vara en sten i skon. Men att det ska kännas naturligt för en equmenian att vilja bli medlem i Equmeniakyrkan. Och jag tycker det har hänt något de senaste åren. Att det är behagligare oss emellan och att man vill mer samma sak.

Nu börjar ju arbetet med att hitta ett komplement till dig i rollen som biträdande kyrkoledare. Är det då en yngre person som skulle kunna vara en brygga mellan organisationerna du ser framför dig?

- Det som talar emot en ung person är att man med åldern blir lite mer trygg och grundad, katastroferna blir inte lika katastrofala och bekräftelsebehovet minskar. Men det som talar för är att det signalerar något för en kyrka med en ung ledare. Men det krävs nog att en yngre person samtidigt är väldigt trygg med en sådan roll, funderar hon.

Det söker hon i sin biträdande

Desto viktigare då att personen i fråga kan ha kompetenser och sidor där Karin inte är lika stark.

- Det får gärna vara någon som är duktig på att dra processer i hamn. Jag är skapligt bra på att ha idéer och en vilja att få saker bra för så många församlingar som möjligt. Men jag behöver en person som jag kan samråda med. Jag tror verkligen inte på det ensamma ledarskapet utan att leda tillsammans, konstaterar hon.

Öppnar för delat ledarskap

För hennes del kunde prefixet biträdande nästan lika gott skrivas helt.

- När vi formade Equmeniakyrkan var jag en stark förespråkare för ett tredelat ledarskap, alltså med tre jämbördiga kyrkoledare. Ungefär som i EFK med två missionsdirektorer eller Miljöpartiet med två språkrör.

Hur ser du på det idag?

- Jag vill gärna dela ledarskap och skulle vara nyfiken på att göra det, ja.

En annan punkt hon lyfter fram är att få en kollega som är van och driven i opinionsarbetet. Där ser hon att Equmeniakyrkan lite oftare skulle kunna våga sticka ut hakan och "bråka" i det offentliga.

Inte minst i en tid när civilsamhället och därmed Equmeniakyrkan står under hård press.

En ovanlig bild på Karin Wibron - som rocksångerska! Foto: Lars Rindeskog

Frågor värda att bråka om

Sveriges biståndskonsensus om enprocentsmålet har hastigt sopats under bordet, biståndsarbetet har ifrågasatts, liksom folkhögskolornas framtid och Sändaren, tidningen Equmeniakyrkan deläger, hotas av kraftigt nedsatt mediestöd.

- Det som stör mig mest är att politiker inte ser vilken kraft det finns i civilsamhället och i trossamfunden. Ibland anar jag en rörelse mot att vi får del av riktade pengar till särskilda satsningar, som till exempel stödja ensamma men att det blir mindre pengar till den övergripande verksamheten. Den verksamhet som lägger grunden för en stabil infrastruktur över hela landet. Infrastrukturen som alltså utgör grunden för att vi är så kvicka vid särskilda satsningar.

Föreningsliv värderas olika

Hon funderar lite:

- Ja, jag är irriterad över att man inte ser den kraft som finns i kyrkorna och dess ungdomsföreningar kontra till exempel idrottsrörelsen. Jag har inget emot den, men det är gigantiska skillnader för bidrag till scouting kontra idrott till exempel, ryter hon till.

Vad tror du det beror på?

- Från och till har det säkert varit en religionsfobi och okunnighet om kyrkor. Den nuvarande regeringen har kanske inte så mycket av det men däremot är man fortsatt fobisk mot andra religioner, och eftersom man inte kan särbehandla åker vi alla med på det.

Nämn några andra viktiga frågor för Equmeniakyrkan!

- Avsaknaden av migranter. Vi har så hårda gränser nu. Klimatet, där behöver vi bråka! Och existentiell hälsa, det är en stor fråga i samhället och på något sätt vårt grunduppdrag där vi kan se oss som en kraft och part att räkna med.

Låter lite som att Joakim Hagerius, din biträdande kyrkoledarkollega och tidigare opinionschef på Dagen, tickar av många boxar i åtminstone opinionsarbetet...

- Vi påbörjar ju arbetet nu där styrelsen är med, men jag vill gärna ha sagt att jag uppskattar Joakim väldigt mycket och att han har begåvningar som jag saknar i att till exempel driva processer på ett fantastiskt sätt. Vi har haft en ömsesidig respekt för varandra och ett bra samarbete, säger hon.

Equmeniakyrkans nästa kyrkoledare - Karin Wiborn. Foto: Mikael M Johansson

"Evangeliet dör aldrig"

Karin tar nu vid i en tid där Equmeniakyrkan fortsatt att minska i medlemsantal under 12 års tid.

- Och sedan 1930-talet för Missionförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, flikar hon in.

Det ser rent mänskligt alltså svårt ut att vända spiralen, men Karin har optimismen att tro på att det finns hopp även där det ser mörkt ut.

- Jag hade ångest redan i 25-årsåldern mär baptistsamfundet tappade, men då sa en äldre kollega till mig att evangeliet dör aldrig. Det kan hitta nya former och vara störande för oss som vill att det ska vara på ett visst sätt. Men vi behöver värna en slags öppenhet för var andens vindar blåser, funderar hon.

Det betyder nu inte att hon ändå inte hoppas på en medlemsökning.

- Men jag tror att fokus ska vara på att hjälpa församlingar att bygga upp saker för sina områden och skapa mötesplatser där man befinner sig.

Rum att hitta tro

Inte minst satsningar på barn och unga där de genom att komma i kontakt med Equmeniakyrkans arbete och rum också kan hitta en tro.

- Jag tror till exempel att scouting kan vara en sådan form. På 1920-talet fanns en sådan idé om söndagsskolan men det är kanske inte längre vägen. Däremot har vi ett jättearbete i scoutingen med en stor potential att arbeta ännu mer strukturerat med, säger Karin Wiborn som under alla år som både generalsekreterare i Sveriges kristna råd och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, har vinnlagt sig om sin scoutgrupp.

Risk att äldre sätter stopp

I framåtsyftandet ser hon också en risk att äldre medlemmar ibland sätter stopp för en generation som vill något annorlunda.

- Det krävs balans. Jag tycker om berättelsen om hur Jeremia kallas i bibeln. Han invänder till Gud att han är för ung, men får svaret att nej nej du ska gå dit jag säger och riva ner, sedan bygga upp. Den berättar om en slags generationsväxling och jag ber nu och då om förmågan att inte lämna, men kliva åt sidan när tid är, för att istället vara med och stärka och stödja den generation som ska ta över.

Hon fortsätter:

- Men i mötet med unga ledare, pastorskandidater och diakoner ser jag att det finns många människor som valt Equmeniakyrkan. Jag är inte så missmodig inför framtiden.

Karin Wiborn har ett brett ekumeniskt nätverk. Här med Svenska Kyrkans förre ärkebiskop Antje Jackelén. Foto: Mikael M Johansson

Kyrkan som brobyggare

Apropå SKR, du har varit en stark röst för ekumeniken. Och Equmeniakyrkan verkar också ovanligt väl representerade i de ekumeniska sammanhangen, sett till sin storlek. Är det något du brinner för att utveckla ännu mer?

- Ja, jag tror på Equmeniakyrkan som en brobryggare, det är nog också så vi ses i de ekumeniska sammanhangen. Och equmeniakyrkliga söker sig också gärna till de platserna. Men samtidigt som vi har goda band med hela kristenheten, måste vi våga odla vår särart tillsammans med de protestantiska kyrkorna i vår närhet. Här skulle vi kunna göra mycket mer, tror Karin.

När vi lägger på har hon lite förberedelser att göra. Nästa möte blir första träffen med styrelsen för att gå vidare med arbetet kring den biträdande kyrkoledaren.

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
CAPTCHA

 

Till minne