Nyhet 3

Löfvens annorlunda tvåa

Dramatiken tätnar och det politiska spelet går på högvarv i den segslitna frågan vem som blir statsminister och regeringsbildare. Anders Mellbourn analyserar här vad som hänt sedan valdagen den 9 september fram till denna vecka. En vecka som tros bli avgörande för utgången.

Regeringen sitter kvar men ska genomföra oppositionens program.

Riktigt så blir det kanske inte om talmannen efter alla turer in i det sista onsdag 16 januari föreslår Stefan Löfven som nygammal statsminister. Men inte så långt därifrån. Och visst är det litet underligt.

I riksdagsvalet 9 september i fjol gick båda regeringspartierna tillbaka, tillsammans med mer än 5 procentenheter. Att statsministern förlorade den nya obligatoriska förtroendeomröstning som ska hållas efter varje val var därför ganska givet.  Oppositionsalliansen gick fram en aning i valet, en knapp procentenhet. Men alliansen fick fortfarande ett mandat mindre än de röd-gröna partierna och det största allianspartiet, moderaterna, gick tillbaka mer än något annat enskilt parti, 3,5 procentenheter. Att moderatledaren kunnat överleva i mer än 100 dagar som statsministerkandidat och på ett närmast självklart sätt göra anspråk på att bi vald är därför också litet underligt.

Men det underliga är inte ett svek. Att partier till slut tvingas välja ett av två alternativ som av valutgången visat sig oförenliga är förvisso besvärligt och genant. Men sveket – som faktiskt merparten av partierna är skyldig till – är att de förde en valrörelse med orealistiska verklighetsbilder och gav löften som de redan då visste skulle vara i praktiken oförenliga.

Utgången av statsministervalet beror på att centerpartiet och liberalerna till slut bestämde sig för att det var viktigare att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande än att hålla samman en allians till höger inom en bibehållen blockpolitik. Priset de pressade fram av socialdemokraterna och som fick vänsterpartiet att sätta i halsen var ett regeringsprogram med betydande liberal profil.

Att detta skulle innebära slutet på hundra år av offentlig politik där skiljelinjen mellan vänster och höger varit bestämmande, är svårare att tro.  Än så länge beter sig alla partier utom Sverigedemokraterna som att de snarast vill tillbaka till vänster-högerkonflikten och att den nu tillträdande regeringen eller dess program är ett nödvändigt ont. Ordvalet mellan dem som på något sätt ska samarbeta är fortfarande påfallande skarpt och till och med nedlåtande.  

Men en politisk överenskommelse, särskilt om den ska överskrida gamla skiljelinjer, måste bygga på förtroende och respekt och vara något som parterna vill stå och stolt kämpa för.  Demokratiska kompromisser blir oftast bäst när de erkänner att meningsskiljaktigheterna mellan parterna i utgångsläget kan vara både verkliga och djupa men att alla ändå har att vinna på en uppgörelse och att det är något i grunden gott. Det är rimligen bara så som medborgarna kan vinna nytt förtroende och tillit för parti och politiker efter en förvirrad höst, då vi börjat vänja oss vid att samhället verkar klara sig hyggligt utan någon synlig regering.

Socialdemokraterna ska nu alltså regera och hålla god min när deras nya stödpartier hävdar att de tvingats vika ned sig. Deras tröst – och den är nog ganska stor – är att de både sitter kvar vid regeringsmakten och åtminstone för en tid lyckats splittra den borgerliga alliansen, vilket varit och är deras politiska huvudstrategi. Miljöpartiet sitter efter sin storförlust i valet föga logiskt kvar i regeringen men står inför en oviss framtid med ledarskifte om några månader. Vänsterpartisterna fick till slut också sina taktiska utspelsdagar på närmast övertid och må rasa när de tvingats välja kolera framför pest. Men de kan vid närmare eftertanke finna tröst i att framöver se bättre förutsättningar än annars att hävda sig som ett ensamt rött alternativ i politiken.

Centern har spelat högt och högljutt men börjar nog uppfattas som litet tröttsam i sin självsäkerhet. Liberalerna försöker vända den inre splittringen till demokratisk styrka genom att visa upp den öppet. Men inre sammanhållning har alltid varit en rysare för liberaler. Efter de demokratiska segrarna som statsministerparti för hundra år sedan klövs snabbt partiet i två inför en ny politisk dagordning. För sextio år sedan knäcktes partiets dominerande ställning som oppositionsparti på motsättningar om den då avgörande pensionsfrågan.

Kristdemokraterna är bittrast i sin vrede över mittenpartierna men ser euforiskt att de växer i opinionen på ett sätt som varit svårare i regeringsställning. Moderaterna har det kanske besvärligast. Borgerlig sammanhållning har varit deras enda väg till makten. Ska de nu försöka vinna tillbaka mittenpartierna, får de vara försiktiga och storsinta i retoriken. Men det blir inte populärt bland alla de moderater och kristdemokrater som hoppas på en högermajoritet i fjärran, där sverigedemokrater skulle kunna räknas in bara de inte blir för många.

Den högermajoriteten tror också Sverigedemokraterna på men med dem själva som starkaste kraft. Det är fortfarande ett perspektiv de flesta av oss inte kan föreställa sig. Men vi bör besinna att motstånd mot invandring och mot liberala sociala och ekonomiska ordningar är det som driver högerpopulistiska partiers framväxt.

Den nya svenska regeringspolitiken ska just vara liberal i både ekonomi och flyktingpolitik. Lågkonjunktur väntar enligt prognosmakarna. Det krävs att den nya regeringen och dess stödpartier inte skäms för vad de håller på med utan får framgångar med både klimatet, integrationen, jämlikheten och jobben. Annars löper den för Sverige nya blocköverskridande samlingen för att stoppa Sverigedemokraterna risken att leda till sin raka motsats.

                        

     

 

Anders Mellbourn

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Thorsten Schütte
Jag tycker det är fel av bl a C och L att behandla V och SD som lika kålsupare. Och kanske V borde släppa omröstningen fri för sina riksdagsledamöter på fredag, så det får bli vad det blir.
Thorsten Schütte
Kanske man kan se på regeringsbildningen i Sverige som ett systemtest? Som en intervjuad medborgare sade i TV-nyheterna: Sveriges politiska system har utsatts för ett tryckprov (ungefär som när man testar ångpannor genom att trycksätta med vatten med dubbelt märktryck) - och klarat provet!
Thorsten Schütte
Känner nästan fantomsmärta efter att regeringen blev klar, men hoppas på ett mera stillsamt tonläge i debatten nu: https://www.salaallehanda.com/artikel/insandare/skrik-ej-i-falsett