”Hela resan har varit intressant”

Den som hört Bo Forsberg i P1:s Tankar för dagen – många har gjort det, han har medverkat sedan 1988 – skulle känna igen hans sätt att tala, när vi ses på Dia­konias kansli i Alvik: Från början till slut präglas samtalet av berättelser. Frågor som klimatkrisen och fattigdomens orsaker får kropp i berättelser om män­niskor, med många citat. Så får fler röster ta plats.

Från Guatemala, till exempel, där en blodig diktatur föll och freden kom. Diakonia fanns i området och arbetade med flyktingar, och när ex-diktatorn Rios Montt äntligen ställdes inför rätta var det Jasmine, som Bo lärt känna, som var domare. Rios Montt dömdes till fängelse för brott mot mänskligheten.

Men snart upphävdes domen av konstitutionsdomstolen, och medan diktatorn gick fri utsattes Jasmine för tre mordförsök och blev utan arbete. Bo talar om den korruption och koncentrerade ekonomiska makt som sätter demokratin ur spel, ger fattigdom och hotar människors liv, i Guate­mala och på andra håll.

– Men Jasmine fortsätter kämpa. Jag frågar varifrån hon får kraften, och hon säger ”så länge jag vet att det finns en Gud som bär mig i sina händer kommer jag att kämpa”, säger Bo.

– Jag får ofta frågan i församlingarna: ”Vad händer med de pengar vi skänker, ser du något resultat?” Då säger jag att jag är tillräckligt gammal och erfaren för att säga att även om vi ser saker och ting försämras också, så har jag sett förändringarna. De är möjliga.

Misströstade gjorde man ibland i anti-apartheidrörelsen också, säger han, men sedan hände det: Nelson Mandela steg ut ur fängelset, och omställningen kom. Som nyanställd på Diakonia, med ansvar för Asien, kom Bo till Filippinerna veckan efter diktatorn Marcos fall – hundratusentals människor, med kyrkans folk i täten, hade gått mot det befästa presidentpalatset, soldater la ner vapnen och gick med, och Marcos stack med sin helikopter. Och i Burkina Faso, härom året, vändes det som hotade att bli statskupp och blodbad, efter ett skeende där Diakonia tillsammans med andra tog en sorts diplomatisk roll, med kontakter med demonstranter, opposition och presidenten.

– Han gjorde som Marcos, tog planet och lämnade landet. När människor kommer samman och enas om att förändringen måste komma ... det finns ingen starkare kraft i världen.

 Totalt har Bo Forsberg varit på Diakonia i 29 år. Vad har gjort mest avtryck i honom under den tiden? ”Hela resan”, säger han, det handlar om att ha fått se förändringarna. I världen och i Dia­konia. Ganska stolt säger Bo att det nog är en framgångshistoria. Han beskriver ett allt större arbete utomlands, och samtidigt alltmer fokus på politisk påverkan, för att komma åt bakomliggande orsaker till fattigdom och förtryck. Impulsen till det har kommit från organisationens samarbetspartners i 30 länder.

– De är ju vår främsta styrka, och de har sagt åt oss att jobba på hemmaplan. Beslut i EU och Sverige påverkar ju dem. Och nu vågar jag nog säga att kanske är Dia­konia den organisation i Sverige som har bäst renommé när det gäller den typen av arbete.

Bland allmänheten kunde Diakonia gärna vara mer igenkända, tycker han, men i medier och politik har man förtroende. Likaså hos huvudmännen, Equmeniakyrkan och Alliansmissionen. Bo har besökt många församlingar, för att predika och hålla seminarier - ”nästan varje helg under de här åren” – och mött många som är stolta över Diakonia som kristen röst i samhällsdebatten. Och så har det varit en del tuffa möten.

När Evangeliska frikyrkan 2011 steg av som huvudman var det uttalade motivet att de inte orkade med både sitt eget internationella arbete och Diakonias.

– Men sedan, om jag ska vara ärlig, tror jag att Israel-Palestinafrågan spelade roll. Det sades aldrig offentligt, men kring den frågan hade vi en mycket spänd diskussion.

Diakonias tydliga ställningstaganden blir ibland kontroversiella. Men de utgår från en teologisk reflektion, påpekar Bo, där ett fundament är att Gud har skapat alla människor lika värda. 

– Det ställer ju alla upp på, men vi har sagt att det måste få konsekvenser, det måste gälla oavsett ras, religion, sexuell tillhörighet eller etnisk bakgrund. Vi kan inte dribbla med det, som många gör. Och det är ju när vi kopplar samman kristna värderingar och det politiska arbetet vi blir en profetisk röst, utmanande in i det samhälle vi lever i.

Nu är det inte bara politiker som har makt, och parallellt med politisk påverkan arbetar Diakonia sedan ett par år gentemot stora multinationella företag. De har börjat fråga efter Diakonias kunskap, säger Bo, för att kunna agera klokare i länder med korrupta regeringar och svåra konflikter.

– Vi har länge varit vakthund gentemot näringslivet, och det ska vi vara, men vi vill också prata med dem. De är aktörer, de har makt. Hennes & Mauritz köper från fabriker där miljoner kvinnor arbetar, Atlas Copco och Sandvik är involverade i gruvindustrin i Syd- och Centralamerika, och vi har kunskap att dela med oss av, för att de ska ta ansvar för livsvillkor, arbetsmiljö och mänskliga rättigheter.

Det som förr kallades u-hjälp växer möjligen snart ur begreppet bistånd – Bo påpekar att det kom på 1960-talet, med en rik och en fattig värld, och resursöverföringar från den ena till den andre. I dag är det ofta inte landgränser som skiljer fattiga och rika åt.

– Jag ser förändringarna komma, och tror det blir mer global samverkan mellan organisationer, där det inte är ”vi” och ”de som vi ska vi hjälpa”. Vi har gemensamma utmaningar. Klimatförändringarna är ett typexempel, där många afrikanska organisationer ligger längre fram än de svenska i tänket om hur vi ska ta hand om vår jord. Det är de som driver frågorna.

Rollerna behöver förändras octh granskas, och Bo förstår en del kritik mot biståndet – det finns ju korruption, och ibland stöder man fel insatser – men försvarar det ändå, i grunden. Motfrågan är enkel: Hur hade världen sett ut utan bistånd, utan överföringar av kunskaper och resurser, utan de kontakter och relationer som biståndet betytt?

Inget är entydigt, en del går bakåt, men det är tydligt att han ser tillbaka på nästan tre decennier som inger hopp.

– Ja. Diakonia, vi gör så gott vi kan, men det är ju de här människorna som finns i vårt nätverk. Du kan åka till de mest hopplösa platser i världen, och träffa människor som står rakryggade, och inte ger upp. Som tror på förändring. De inspirerar mig, de kommer jag att sakna. Orkar de så måste ju vi orka. 

David Berjlund