Armenien: Dramatiska flyktingöden efter attacken

Mkhchyan är en typisk armenisk tätort, några affärer, en armenisk-apostolisk kyrka och låga, grå eller bruna hus som breder ut sig runt centrum. Det är liknande byar och städer som i stor utsträckning burit bördan av armeniska flyktingkatastrofen. När azeriska styrkor i höstas intog enklaven Nagorno-Karabach flydde i princip hela befolkningen, omkring 120 000 armenier. Flyktingarna inkvarterades där de kunde rymmas: hos släktingar, i skolor och i lokaler som kunde undvaras.

Sänkta huvuden

Vänd mot altaret i den mörka och svala kyrkan sjunger prästen sina böner med en röst som fyller hela salen. Ani Hakobyan och Zhasmin Arzumanyan står stilla framför honom med sänkta huvuden.

När vi sätter oss i församlingshemmet är de försiktiga. De rör inte dadlarna eller kakorna som dukats fram, inte heller kaffet. Ani är klädd i svart, Zhasmin i ljusare kläder, båda är tyngda, ansiktsdragen spända. Det är som om de måste kämpa för att ta sig upp till ytan i det hav av saknad de befinner sig i, för att kunna berätta.

Ani var chef och administratör på universitetet i Stepanakert, största staden i Nagorno-Karabach och huvudstad i den självutnämnda republiken Artsach. Hon beskriver sitt tidigare liv som ljust, det fanns en närhet och solidaritet mellan människorna i enklaven som förenades i kampen för överlevnad.

– Vad jag saknar? Naturen, människorna, landet, vattnet – allt, säger hon.

Nio månader lång blockad

Efter att Azerbajdzjan inlett en nio månader lång blockad av Nagorno-Karabach, där invånarna till slut saknade både mat och mediciner, gick azeriska styrkor till attack. Både egna myndigheter och de ryska fredsbevarande styrkorna i området uppmanade befolkningen att lämna sina hem. Få såg det som ett alternativ att stanna, trots att den azeriska ledningen försäkrade att de skulle behandlas väl.

– Vi har sett och hört om så många fruktansvärda övergrepp. Människor har inte bara dödats utan civila har halshuggits (övergrepp som bekräftats av bland annat Amnesty, reds anm). Hur ska man kunna lita på sådana människor?, säger Zhasmin, som annars är den tystare av de två.

När Ani, hennes man och de två pojkarna skulle lämna Stepanakert ryktades det om att Azerbajdzjans militär var på väg in i staden. På grund av blockaden var det brist på drivmedel och hundratals sökte sig därför till en av de lokala bensinstationerna. Kvällen den 25 september exploderade stationen – orsaken är inte helt klarlagd. 218 män­niskor dog, många brändes ihjäl. En av de döda var Anis man.

Hon ville inte begrava honom på en plats där hon inte skulle kunna besöka honom. Därför åkte hon och de två sönerna, i dag åtta och fyra år, i en bil, medan närstående tog med sig mannens kropp i en annan.

– Vi åkte direkt hit, för jag har släktingar i byn och ville begrava honom här, säger hon tyst.

Motstridiga besked

Under flykten var beskeden motstridiga. Många trodde att de snart skulle kunna återvända till sina hem och tog därför bara det mest basala med sig. Men i dag verkar ett återvändande ­mycket avlägset. Azerbajdzjan har total kontroll över området, och på ­sociala medier lägger azeriska soldater ut bilder på hur de plundrar hus och lägenheter. Det mest smärtsamma för flyktingarna är rapporterna om att kyrkor och gravar förstörs.

Svårt att klara sig

Anias barn får psykosocialt stöd av ett projekt som finansieras av svensk-armenier, men hon har svårt att klara sig på det knappa ekonomiska bidraget från de armeniska myndigheterna. Hon förstår inte hur hon ska ha råd med den gravsten som är en central del av armenisk tradition. Dessutom måste hon snart flytta från huset familjen fått hyra, men hon vill inte lämna sin döde mans närhet.

Jag frågar henne varifrån hon får kraft att fortsätta.

– Jag vet inte… det måste vara barnen, säger hon. De ber mig ibland att jag ska sluta gråta.

Hon berättar att en av sönerna på sin födelsedag önskade att tårtan skulle prydas av Artsachs flagga.

– Och så skulle det stå pappa på tårtan, säger hon.

En bit bort, i staden Vedi, har en ledande präst i Artsach fått en tjänst i församlingen. Han välkomnar till kyrkan Heliga Guds moder, och det lilla kontoret som finns intill. Rummet rymmer ett skrivbord, musikinstrument och pynt som verkar placerats där i brist på andra förråd. Från en stor tavla ser jungfru Maria och Jesusbarnet milt och förlåtande på oss.

Andreas Tavadyan hade fram tills flykten levt i Nagorno-Karabach under hela sitt liv. Aldrig haft en tanke på att lämna området.

– Vi trodde det var omöjligt med en etnisk rensning under 2000-talet. Vi trodde andra skulle reagera.

Både under den långa blockaden och under det korta kriget i september tjänade han som präst på sjukhus och i kyrkan.

– Jag hade förstås Bibeln, men bibelord är inte som mat för dem som svälter. Jag är präst, men också människa och jag kände mig maktlös när jag inte kunde hjälpa. Det enda jag kunde var att finnas för dem som präst, försöka att göra allt för dem.

Det var svårt för honom att lämna med sin familj, hans instinkt var att stanna och slåss för sitt land. Men han insåg att det var bättre att leva och tjäna som präst i Armenien än att dödas i Nagorno-Karabach.

– Jag läste en av kung Davids psalmer, där han är fången och beskriver hur fienderna retar honom och frågar var hans Gud är nu. Så kände jag mig.

Tog med sig reliker och ikoner

Den sista dagen tog han med sig de heliga reliker och ikoner som han ansvarade för. De fick absolut inte hamna i fiendens händer.

– Vi kommer tillbaka en dag, jag kanske inte får uppleva det själv, men det är vårt hemland, säger han.

Han har haft svårt att anpassa sig till livet i Armenien, vill inte integreras så pass att han överger Artsakh. Han kämpar också med att hantera det han varit med om. Hur ska man kunna älska de människor som tvingat honom och 120 000 andra armenier på flykt?

– Jesus säger att vi ska älska våra fiender, men det handlar om vänner och släktingar som vi blivit ovänner med. Vi ska försöka älska dem tillbaka till vänskap. Men jag vet inte vad jag ska säga om azerierna. Historien visar att vi försökt älska dem, vi har varit naiva älskare, medan de velat döda oss, säger han.

Hur undviker du att hata?

– Det är en ständig kamp mellan min hjärna och min själ. Enligt min hjärna och logik så ska jag hata och aldrig förlåta vad de har gjort, speciellt då de inte ber om förlåtelse. Men din själ tillhör Gud, och när du ber så hjälper det dig att bekämpa din mänskliga svaghet och din brist på förlåtelse. Det är en inre strid som böljar fram och tillbaka.