Biträdande generalsekreteraren om Hönökonferensen

Sommaren 2023 gör jag mitt första besök i livet på Hönökonferensen. När jag och min man P-O kommer möts vi av strålande sol, salta bad och magiska klippor som får hjärtat att slå ett extra slag i förundran över Guds fantastiska skapelse. Resten av veckan har mest bjudit på moln, regn och blåst men mötena har gett desto mer. Det finns ett ord som jag tycker fångar mycket av det som konferensen är – det är ordet jordnära.

Med det menar jag inte att det saknas karismatik. Men den uttrycks jordnära, genom att bli smord i olja, i vilande Acapella lovsång, i ett sökande efter den helige ande i den gemensamma bönen och sången. Jordnära är också människorna, det finns en blandning av människor i olika åldrar, stilar och uttryck. Det finns blommiga klänningar och snygga skjortor. Det finns fliströjor och gympaskor. Därmed en låg tröskel för att kunna passa in, för att vara delaktig.

Tydlig uppdelning skaver

Det som skaver i mig, något som nog är en verklighet i de flesta kristna konferenser, är den relativt tydliga uppdelningen mellan unga och vuxna. Det finns ett gediget program för barn, för tweenies, för unga vuxna. Men på de stora bibelstudierna och kvällsmötet klockan sju är det många av dem som inte kommer. De dyker istället upp på nattmötet. Det är inget fel i sig att ha möten med olika tonalitet för olika åldersgrupper, men jag önskar också att vi kunde hitta former där vi vill mötas från alla generationer. Och att det mötet inte ska vara på de vuxnas villkor, utan en form som byggs i gemenskap.

Under onsdagskvällen predikade Ida-Maria Brengesjö om att nå den unga generationen och att det innebär att de unga måste få ta plats. När jag var tonåring arrangerade jag och några andra i min hemförsamling, vilket var en liten allianskyrka på landsbygden, en kristen hårdrockskonsert, vi bjöd in alla våra kompisar och fyllde kyrkan (vilket inte hörde till vanligheterna). När konserten var slut såg jag två av kyrkans äldre farbröder sitta på bänken längst bak (den enda bänken som vi lät stå kvar), jag gick med bultande hjärta fram till dem, orolig för vad de skulle ha för respons på den här minst sagt ovanliga kyrkarrangemanget.

Fantastiskt, sa Ture

En av farbröderna som hette Ture strålade som en sol och sa, ”kyrkan är full av ungdomar, det är helt fantastiskt!”. De orden var så betydelsefulla för mig, att en gammal man som inte alls förstod musiken, ändå kunde vara så positiv kring ett arrangemang som faktiskt skapades av unga i kyrkan. Därför gjorde det mig särskilt glad att se hur folk strömmade fram till att bli smorda i olja i onsdags när Ida-Maria bjöd in människor som ville vara med och ge plats för den unga generationen. Många som är bra mycket äldre än mig. Det är det mest hoppfulla jag sett under denna vecka, och jag ser framemot att få höra vittnesmålen i framtiden från lokala församlingar som vänder upp och ner på hur saker ”borde vara” eller ”alltid har varit” för att på allvar möta den unga generationen. Det är i den lokala församlingen som förändring skapas på riktigt.

Kristin Flodström
sandaren@sandaren.se