Storbritanniens premiärminister Boris Johnson är ofta på tapeten nuförtiden, av förklarliga skäl. Häromveckan uppmärksammades han dock för något lite mer ovanligt: han svor i underhuset. Johnson var upprörd över Labour-ledaren Jeremy Corbyns budgetförslag, och sade ”s***” (ja, ni förstår säkert). Till hans försvar får väl sägas att han faktiskt citerade en Torykollega. Men ändå. Tonen i underhuset var varit mycket hård under de senaste veckornas Brexitdebatter, och idel vassa ord och förolämpningar har utväxlats - något som slagits upp stort i brittisk press.

Det är lite svårt att veta hur sådant ska falla ut hos väljarkåren. Svordomar kan uppfattas antingen som vulgära eller som tecken på verklighetskontakt; den politiker som svär är en man av folket, som uttrycker sig som folk gör mest. I det här fallet tycks Johnson mest ha tolkats som respektlös: han befann sig ju trots allt mitt i demokratins hjärta, och där kanske man kan förvänta sig lite mer värdighet.

Om svordomar är ovanliga i underhuset är de desto vanligare på tv och radio. Särskilt i Sverige, där det svärs friskt både i SVT och SR – anmärkningsvärt, kan man tycka, för public service. Eller? Är inte svordomar så vanliga att det är fånigt att höja på ögonbrynen åt dem? Har de inte blivit en naturlig del av språket? De slinker ju så lätt ur när man slår sig eller tappar något eller precis missar bussen.

Även hos kristna kretsar försämras språkbruket, och utan att stå med moraliska pekpinnar finns det faktiskt anledning att diskutera vad det står för.

Låt oss inte fastna i dåliga argument som till exempel att det låter obildat eller fult att svära.

Däremot bör vi låta bli svordomar av en annan anledning - för att vi är kallade till helighet. Det kan verka som ett omodernt förhållningssätt, men jag tror vi behöver återerövra den där heligheten, och språket är tveklöst en nyckel.

Bibeln är mycket tydlig med ordets makt och betydelse. Se bara på Johannesevangeliets mäktiga inledningsord: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”. Det andra budordet lyder ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” Herrens namn, YWHW eller Yahwe, anses så heligt att judarna inte ens uttalar det – de byter ut det mot ”Adonai”, som betyder herre. Jesus lär sina lärjungar att tänka på vad de säger, och varnar dem att inte avlägga eder: ”Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde.” . Han fortsätter: ”Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag”. Det är förstås en varning som handlar om mer än bara svordomar, men den visar Guds omorsorg om vad vi säger – och hur vi säger det. ”Ett mjukt svar stillar vrede, ord som sårar väcker harm”, står det i Ordspråksboken. Det är lätt att hålla med om, men desto svårare att leva efter. Inte desto mindre är det en skarp riktlinje för den troende.

Ord kan befria, uppmuntra, eller såra. En vän till mig som inte är kristen har för (o)vana att använda Herrens namn som svordom eller förstärkningsord. Vi har pratat om det och om hur obekväm det gör mig, och därför försöker han sluta säga så när vi är tillsammans. Men han är knappast ensam – just andra budet är nog ett av de vanligaste vi bryter mot. Och nog är det intressant att det alltid är just Jesus eller Gud som åberopas under de här förhållandena – som om till och med ateisterna anar att det finns kraft i Namnet. Finns det kanske i detta kraftuttryck, som ofta ropas ut när man blir rädd eller överväldigad, en slags längtan efter Gud? Det är inte alls omöjligt: vårt behov av Gud är trots allt djupt nedlagt i våra själar. Det försöker jag göra mina svärande bekanta uppmärksamma på.

JOSEFIN HOLMSTRÖM