När jag som barn började ta mig an Herman Lindqvists Historien om Sverige minns jag inte att jag läste något av värde som kommenterade den svensk frikyrklighetens framväxt.
Trist, eftersom jag annars tidigare kunde upptäckt dess skatt till själen och bidrag till samhället.
Historien om frikyrkan verkar legat djupt dold trots dess grundläggande inverkan på samhällsordningen.
I Carl Grimbergs klassiska Svenska folkets underbara öden finns ett långt kapitel om nykterhetsrörelsen och dess förgrundsgestalt Peter Wieselgren men knappt något om den frikyrklighet som tog Sverige med storm.
Jag har nu inte läst varenda mening i detta imponerande historieband men ännu har jag inte hittat något om baptistpionjären F.O Nilsson och det första verkligt demokratiska samlandet i baptistföreningarna. Någon enstaka rad här och där ger hintar åt väckelsens inverkan på samhället men knappt en rad om 1800-talets bästsäljande författare.
Nej, jag menar inte August Strindberg som gavs ett långt eget stycke, utan PP Waldenström, författaren av dåtida kioskvältaren Brukspatron Adamsson.
Bakats ihop på en sida
I Alf Henrikssons Svensk historia finner jag att nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen bakats ihop på en sida. Märkligt lite, med tanke på Henrikssons analys av Waldenströms och Missionsförbundets inverkan på samhället: ”Waldenström bekämpade ivrigt statskyrkans ordning och krävde frihet till enskild nattvardsgång...vars betydelse kanhända varit större för det politiska livet än för det religiösa, ty det var tidigt en föträfflig demokratisk organisation med utåtvända intressen”.
På samma tema säger förre statsministern Tage Erlander (S) på Missionsförbundets 100-årsfirande 1978 så här; ”Waldenströms försoningslära fick en avgörande betydelse för det demokratiska genombrottet i Sverige... Nu gällde inte längre vad kyrkoherden och bekännelseskrifterna påstod. Läs själva i Bibeln, får ni se! Kunde man själv bestämma om de himmelska tingen, var man givetvis kompetent att besluta i kommunala angelägenheter om skolor och kyrkbyggen och även om politiska riksfrågor!”
Demokratiseringens tidevarv
I SVT:s serie Historien om Sverige är man nu framme vid demokratiseringens tidevarv. Nu nämns de första baptistiska dopen i Vallersvik och dess demokratiska fortsättning som en banbrytande punkt i svensk historia.
Jag är säker på att det inte hänt om det inte vore för att röster som filmaren Fredrik Lindé och framförallt EHS-professorn Joel Halldorf lyft upp dessa frågor till det allmänna medvetandet.
Det mest banbrytande i det frikyrkliga, är precis som Halldorf också kommenterar i SVT-dokumentären, att individen för första gången bemyndigas med ett så tydligt eget mandat till beslut.
Att det synliggörs ger vind i ryggen åt en frikyrklighet som ibland själva tenderar ifrågasätta sitt existensberättigande.
I det finns också en dimension där vi måste våga se att utan det frikyrkliga mandatet att besluta om sin egen ställning till Gud, hade sekulariseringen som skedde i Sverige under 1900-talet troligtvis inte heller kunnat bli så omfattande. Kan man säga ja till Gud, kan man säga nej, och sen allt annat som är Gud underställt.
Från att ha varit en rörelse som bröt upp från normerna i den Svenska Kyrkan tycks rörelsen nu driva mot samling av den splittrade svenska kyrkligheten.
En i huvudsak god rörelse, men samtidigt är det viktigt att inte tumma på den kanske mest grundläggande frikyrkliga principen: också den lilla människan har rätt till sina egna beslut, sin egen tro och sin egen röst. Sitt eget ja till Kristus. Historiskt sett en banbrytande idé!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR