Mars 1980: nejsidan har förlorat kärnkraftsomröstningen. I miljörörelsen sprider sig missmod. Men ett antal kristna miljövänner vill se nystart. De kallar till ekumeniskt möte i småländska Hjortsberga på hösten. Det skulle följas av fler konferenser. Flera hundra deltog.

Det blev succé, med missionsförbundare, svenskkyrkliga, baptister, örebromissionare och pingstvänner, berättar en av initiativtagarna, Stefan Edman.

– Vi hade bibelstudier, gudstjänster, föredrag – och naturvandringar!

I år har det gått 40 år. Vad hände efter nystarten? Hur ser det ut i dag?

Vi träffas i den edmanska trädgården i Bohuslän. Med är en av ledarna för den nya kristna miljörörelsen, Johannes Widlund. Helt olika generationer – Widlund föddes långt efter folkomröstningen.

– Den kristna miljövågen rullade fram som en ”spontan folkrörelse” inom kyrkorna. Med lovsång inför skapelsens skönhet och gammaltestamentlig profetglöd kring alla hoten, säger Edman.

Konkret handlade det från start om kärnkraften, kalhyggen och gifter i skogsbruket och kampen för giftfri odling. Och så försurningen av mark och vatten i Europa – den tidens ”klimatångest”. Hänförelsen var stor och den mediala uppmärksamheten stark både i samfunden och utanför, med radio- och tv-program.

Ett resultat av de kristna miljömötena blev flera böcker. Ett par stod Edman själv som författare till. Harry Månsus höll i pennan för andra.

Framförallt i Svenska kyrkan och (det som kom att bli) Equmeniakyrkan blev miljöfrågorna viktiga i många församlingar. Engagemanget lever kvar idag, men i andra former och med nya frågor, nu främst klimatkrisen. I andra delar av den svenska kristenheten stannade det vid enskilda engagerade personer.

I det perspektivet är den ganska nystartade organisationen God Jord intressant. Initiativet kom från unga kristna med rötter i den mer evangelikala och karismatiska delen av frikyrkligheten. Som Sändaren tidigare uppmärksammat finns det ett växande miljöintresse i de kristna kretsar där dessa frågor hittills ofta betraktats med ointresse.

– Det har funnits en rädsla att till exempel miljöengagemang skulle skymma Jesus, säger Johannes Widlund.

– Men istället handlar det ju om att bjuda in Jesus på alla livets områden. Som pingstvän tror jag att Anden leder oss till att bygga något vackrare. Ett glatt budskap till hela skapelsen!

Hur ska man då se på skapelseberättelsens ord om att människan skall härska över allt levande? Är det inte här vi kan se en orsak till att så mycket gått snett?

Johannes Widlund protesterar:

– Men att tolka det som att människan skulle vara något slags diktator leder ju helt fel. Innan har Gud förklarat att det som skapats är gott, hur skulle då Gud vilja förstöra det?

Och litet senare i samma Första Mosebok talas det om att människan skall ”bruka och bevara”.

– Måttfullhet går ju sedan som en röd tråd genom Bibeln. Vi kan läsa med ”gröna glasögon”. Då fördjupas teologin.

Men talet om ”skapelsens krona” invänder reportern…

Stefan Edman repar upp en näve gräs.

– Kanske är detta skapelsens krona? Utan växternas fotosyntes står vi ju oss helt slätt.

Samtidigt är han och Johannes överens om att människan har en särställning. Vi kan inte ställa etiska krav på andra djurarter – bara på oss själva.

– Vi måste värna människan mitt i kampen för hela den biologiska mångfalden, säger Stefan Edman.

Kanske skall inte ens hela skapelsen värnas, funderar han:

– Om någon helt utrotar coronaviruset skulle jag inte protestera.

Och valet mellan att rädda en skalbagge och ett spädbarn är inte svårt, lägger Widlund till.

Att Bibeln inte kan användas som en naturkunskapsbok är det båda också överens om. Det har nog handlat om dåligt självförtroende hos en del kristna.

– Sanningssökande i naturvetenskap har setts som ett hot, att människan skulle vara en del av naturen som flummigt, rent av buddistiskt, anser Widlund.

– Naturvetenskapen svarar på frågan ”hur”, religionen försöker förstå ”varför”, flikar Edman in.

Han har fått ett alltmer fritt förhållande till bibeltexterna med åren.

– Jag har nog blivit luttrad.

– Utmaningen är att försöka leva i Jesu efterföljd, varsamt och i försoning med både natur och medmänniskor. Och att förundras över universum och livet. Jag har sex ”f” som jag gillar och som känns djupt bibliska: förundran, förskräckelse, förlåtelse, förnöjsamhet, förändring och förtröstan.

Hur ser då de båda på framtiden? Hopp eller förtvivlan? Vi vet att den biologiska mångfalden utarmas – arter försvinner hela tiden. Och vi vet att den globala uppvärmningen fortsätter trots allt tal om klimatåtgärder.

Ändå finns ljuspunkter. I sin nya klimatbok försöker Edman att anslå en ton som inte är alltför dyster. Han läser högt ur sitt eget förord: ”Är jag optimist? Snarare förväntansfull realist. Eller possibilist, en som spanar in det som blir möjligt tack vare alla goda trender som nu accelererar runt om i världen.”

– För mig handlar det absolut om hopp, säger Johannes Widlund.

– Att följa Jesus ligger i det. Men ibland behövs helig vrede också…

Stefan Edman nickar instämmande.