Vi går ur tiden för att leva i Guds nu

Söndagen återkom i vår evangeliebok 1983 och den är inte bara en minnesdag över människor som gått bort. Framför allt handlar den om mig själv och om min egen död.

Ingen av oss vet vad som väntar efter döden – ”vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett…” Vi vet inte men har olika tankar och bilder av den tillkommande världens liv. Bibeln ger oss flera bilder. Jag arbetar i sjukhuskyrkan och har fått möta många olika människor i samtal om döden och vad som kan möta oss efter den. Många olika tankar och känslor. Just dessa två bibelverser har hjälpt mig att tänka kring livets slut och evigheten. Låt mig berätta hur mina tankar går.

”Vi kan inte greppa det men Gud är större, alltings ursprung och mål.

Förr var det vanligt att man sade om den som dött, att personen ”gått ur tiden”. Jag tycker mycket om den formuleringen och använder den gärna. När vi går ur tiden lämnar vi vår begränsade tillvaro för Guds eviga nu. Det som alltid finns och omsluter vår tillvaro men som vi inte kan greppa med vårt förstånd. Vi behöver tid och rum till exempel för att kunna stämma träff med varandra, vara på samma plats samtidig. Vi kan mäta tid, planera tid – på gott och ont. I stället för att helt enkelt se tiden som något som kommer till oss, blir den något vi jagar. Min poäng här är att tillvaron är större, den begränsas inte av våra kategorier tid och rum.

Ständigt pågående

Guds nu är ständigt pågående, den tillvaron kan inte begränsas, har ingen början och inget slut. Anders Frostensson snuddar vid tanken i sin nattvardspsalm där följande strof återfinns: ”tiden genomträngd av Guds ”idag”, med Abraham är du och jag kamrat…”

När vi dör går vi ur tiden för att leva i detta Guds oerhörda nu. Den tillkommande världens liv som redan ryms i Guds nu. För Gud kan allting pågå samtidigt, det behövs inget före eller efter – eller som Jesus uttrycker det i den aktuella bibeltexten, ”för Gud är alla levande”. Vi kan inte greppa det men Gud är större, alltings ursprung och mål.

Mitt eget livs begränsning

Min tanke vandrar vidare till mitt eget livs begränsning, en dag kommer att bli min sista. Det är mitt livs yttersta dag. Mitt hopp är att Jesus kommer mig till mötes när jag går ur tiden, att Gud tar emot mig för att leva med mig när jag dör.

Mitt hopp inför evigheten är Jesu ord och löfte i avskedstalet i Johannesevangeliet. ”l min faders hus finns många rum…jag går bort för att bereda plats… för att också ni skall vara där jag är. (Joh 14:2–3). Detta är himmelriket för mig – att få vara där Gud är.

Bara detta att få vara där Gud är gör mig trygg. Frågor om var och hur tystnar – vad kan fattas när saknad och längtan funnit sitt hem? Gud skapar och vill liv, Jesus älskar och förlåter, den heliga Anden förnyar och gör levande – treenige Gud, till dig står mitt evighetshopp.

Christina Lindgren
sjukhuspastor