Röd politik som tro – eller tro som röd politik

Religionshistorikern Stefan Arvidsson ger en ingående skildring i sin nya bok Röd tro: Socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år.

På 1700- och 1800-talen fanns ”utopiska socialister” (Robert Owen, Saint-Simon med flera) som tänkte att det gick att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Flera av dessa var kristna eller kristet inspirerade. Men ­sedan ville anarkister och marxister helt kasta kapitalismen över ända. Man var då inte heller främmande för att använda våld. Socialismen blev på 1800-­talets mitt ateistisk. Det blev då en stridsfråga om kristna fick bli medlemmar i socialistiska partier eller ej.

Darwins evolutionsteori

Naturvetenskapen ansågs nu kunna förklara alla företeelser i tillvaron. Darwins evolutionsteori sågs också som den ­sista spiken i kistan för kristen tro. Darwin­ismen kom därför att bli en allierad till marxismen – men också en ny motståndare. Kampen för tillvaron var svår att förena med tron på jämlikhet och solidaritet.

Oavsett om det finns en gud eller ej har människan religiösa behov. Socialistiska rörelser antog därför religionsliknande kulturyttringar som kampsånger och fanor

Religionen hade enligt Karl Marx två funktioner: Dels legitimerade den kapitalisternas makt över arbetarna, dels var den de förtrycktas tröst i en svår situation. En del socialister ville aktivt bekämpa all religiös tro. Andra menade i stället att religionen skulle självdö när kapitalismen försvann. Inom socialdemokratin övergavs ateismen snart och i Sverige har vi haft den kristna Broderskapsrörelsen – nu Tro och solidaritet. Kommunistiska rörelser höll däremot länge fast vid ateismen.

Människan har religiösa behov

Oavsett om det finns en gud ­eller ej har människan religiösa behov. Socialistiska rörelser antog därför religionsliknande kulturyttringar som kampsånger och fanor. Kommunistiska ledare blev också föremål för en närmast religiös dyrkan. Lenin balsamerades till exempel till en profan ikon. Sovjetiska vetenskapsmän trodde till och med att man i framtiden skulle kunna återuppväcka honom till nytt liv. I Kina dyrkades Mao nästan som en gud under 1960-talets kulturrevolution. Allra längst har kanske sådant avguderi gått i Nordkorea, där Kim Il Sungs födelse beskrivs som en ny skapelse­berättelse.

Även om man inte ser socialismen som en religion kan den analyseras som en sådan. Detta är också Arvidssons ståndpunkt – om jag tolkar honom rätt.