Palestiniernas historia handlar för lite om palestiniernas historia

Det är med stort intresse ­undertecknad öppnar Ingmar Karlssons bok Folket som inte fick finnas: Palestiniernas historia. (Karlsson har varit generalkonsul i Turkiet och har tidigare skrivit flera böcker om Mellanöstern.)

Korta parenteser i historien

Karlsson inleder med att konstatera att det bott människor i Israel/Palestina i minst 5 000 år. De perioder israeliterna styrde i biblisk tid var enbart korta parenteser i historien. Visserligen är judar och palestinier släkt. Men det rör sig om två separata folk med var sin historia. (Nathan Shachar hävdade däremot i boken Vilsenhetens förklädnader 1996 att palestinierna till stor del är ättlingar till de judar som blev kvar i landet efter upproren i början av vår tidräkning.)

Karlsson lägger stor del av skulden på dagens problem på engelsmännen, som efter första världskriget fick i uppdrag att förvalta Palestina. Storbritannien spelade ett trippelspel under kriget. Araberna utlovades ett stort rike om de gjorde uppror mot turkarna. Samtidigt fick judarna löfte om ett hemland i Balfourdeklarationen 1917. Sist men inte minst delade Storbritannien och Frankrike upp Mellanöstern i det så kallade Sykes-Picot-avtalet 1916. (Om det senare har Karlsson skrivit i boken Roten till det onda – recenserad i Sändaren nr 32 2016).

Karlsson redogör noggrant för dessa händelser även i sin nya bok. Likaså skildrar han olika sionisters syn på den arabiska befolkningen. Men särskilt mycket om palestiniernas egen historia nämns inte. Endast i förbigående sägs att ett nationalmedvetande uppstod i början av 1900-talet – främst hos de kristna.

Gjorde uppror mot det brittiska styret

I mitten av 1930-talet gjorde araberna uppror mot det brittiska styret i Palestina. I kriget 1947–49 – då staten Israel tillkom – fördrevs hundratusentals palestinier. Många blev också dödade. Men i stort skildras detta krig främst som strider mellan Israels och grannstaternas arméer. Överhuvudtaget skriver Karlsson ganska lite om palestiniernas eget agerande före bildandet av Fatah på sent 1950-tal. Tyngdpunkten ligger då på deras organisationer – ofta styrda av ledare i exil.

Författaren erkänner att dagens palestinska ledarskap är korrupt. Han skriver också om israeliska högerkrafter, som både vill avskaffa demokratin och deportera palestinierna. Men att ett arabiskt parti ingick i Israels förra regering förbigås helt.

Ingmar Karlssons bok är inte dålig. Men tyvärr handlar den inte så mycket om det den skall handla om – palestiniernas historia. Till Karlssons försvar skall dock sägas att det kan vara svårt att hitta relevanta uppgifter i frågan. Mer källforskning verkar behövas – om arkivmaterial ens finns.