Mikael Kurkialas nya bok gör mig som läsare lite yr

Där synliggjorde Kurkiala människans behov av ett existentiellt och religiöst språk när vi översvämmas av växande marknadstänkande och ohejdbart ­informationsflöde.

Interreligiöst perspektiv

Kurkiala är kulturantropolog och har studerat och levt med ursprungsbefolkning i Nordamerika men arbetar numera som forskare vid Svenska kyrkan. Det interreligiösa perspektivet präglar hans författarskap.

I hans nya bok Där pendeln har sitt fäste söker han ett fäste för vårt ansvar och vårt hopp. Ett fäste som har med Gud att göra utifrån författarens egen öppna gudsbild.

Förlamande rädsla

Boken börjar personligt med en berättelse om författarens för­lamande rädsla på ett flygplan och insikten om att vi män­niskor klamrar oss fast i något som saknar förankring. Utifrån denna insikt om livets sårbarhet problematiserar Kurkiala vår egen tid och den modernitet som enligt sociologen Hartmut Rosa präglas av ständig acceleration.

Författaren visar stora kulturella och teoretiska kunskaper genom att hänvisa till bland annat filosofi, antropologi och sociologi. Samtidigt undrar jag en bit in i läsningen vad som är den röda tråden i boken.

Den andra delen av ­boken ­betonar styrkan i de religiösa traditionerna och att barnets blick hjälper oss att förstå Gud.

Boken avslutas med två korta kapitel där författaren beskriver sin egen gudstro och vikten att bereda plats för Guds födelse inom oss likt Maria födde Kristus.

Vad är den röda tråden?

Författaren visar stora kulturella och teoretiska kunskaper genom att hänvisa till bland ­annat filosofi, antropologi och sociologi. Samtidigt undrar jag en bit in i läsningen vad som är den röda tråden i boken. Författarens täta språk, snabba växlingar och abstrakta resonemang gör mig till slut yr i huvudet. Hur ska jag koppla all denna kunskap till min egen verklighet?

Det religiösa vardagslivet skildras framför allt i mötet med lakotafolket i USA, som är både intressant och tänkvärt, men jag saknar motsvarande berättelser från det kristna livet i Sverige.

Tysta retreater

I en intervju i Kyrkans Tidning (41/2023) beskriver Kurkiala att hans tillhörighet till kyrkan framför allt handlar om tysta ­retreater. För mig som ­läsare blir det motsägelsefullt att författaren har så stor tilltro till språkets förmåga samtidigt som hans egen andlighet i en svensk kontext präglas av tystnad.

Jag hade önskat lite mindre ordrikedom och lite mer gestaltande av hur det är att vara troende i västerlandet i dag, något jag skönjer i de två sista korta kapitlen där tonen blir lite mindre intellektuell och mer i jagform. Den sidan av författaren blir jag som läsare nyfiken på.