Fyra och ett halvt kilo Gud

Och jag kan inte låta bli att undra – hur funkade amningen? Hur var ­nätterna? Hade Maria baby blues? Och hur mådde Josef? De är i  Jerusalem för att offra två duvor för att Maria, som ansågs oren ­efter förlossningen, ska bli ren. Att de har duvor visar att de inte hade råd med lamm. Vi kan bara gissa, men kanske stod de där i templet med sömnbrist och kräksdoft, i behov av ett blöjbyte med en småhungrig Jesus och skäms för sitt offer.

Mitt i detta kommer Hanna och Symeon. Jag ser dem som en version av dagens församlingseldsjälar. Som alltid är på plats, som både ber och lever med församlingen, som skött flaggning, tvättat dukar och kokat kaffe i alla år. Men de är inte kristna, utan judar med en genomborrande längtan efter denna guds son som de hört om, kanske hela livet. Ja, som de väntat på denna dag! Och Symeon, som Gud har lovat ska få se Jesus innan han dör, tar Jesus i famnen och håller en hyllningsbön. Och 84-åriga änkan Hanna som tjänade Gud natt och dag, hon tackar och prisar och berättar om barnet för alla.

Mitt i detta kommer Hanna och Symeon. Jag ser dem som en version av dagens församlingseldsjälar.

Och jag har lätt att tänka att föräldrarna, och speciellt Maria, var sådär övermänskligt fromma och liksom bara tog in stunden och sa ”Jesus, Jesus” som på väckelsemöte. Att Maria var en perfekt mamma och en ­genomandlig varelse utan slarv, bara bön. Men hon var människa. Tonårsmänsklig till och med. Och det måste ha varit en väldigt speciell situation! ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd” säger Symeon. Tänk om någon sagt så till mig på kyrkfikat. Vi får tro Gud hjälpte henne att bearbeta detta, för 41 dagar in tror jag inte att de ännu förstått vem deras son är. Hur kan de någonsin förstå det?

Evighetslång bebis

För deras barn är en 4,5 kilos gud. En 58 centimeter evighetslång bebis. Det står bara två gånger i bibeln om att Jesus blir buren. Den ena gången är här. Symeons historia handlar om glädje, hopp och liv. Den andra är när Jesus bärs från korset till graven. Sorg, hopplöshet och död. Både gångerna handlar det om offer. Ena gången duvor för att rena mamman efter födseln. Andra gången det barn som föddes för att ingen någonsin ska behöva offra. Vilken skillnad på historier! Och tänk vilken förfärlig sorg om det tog slut där vid graven. Han dog. The End.

Inte vilken pojke som helst

Men det var inte slutet. För i Symeons famn, i Hannas blickfång är det inte vilken pojke som helst. Det är en Gud som inte är stark nog att hålla upp sitt eget huvud, men räddar hela världen. Det är Gud. Den överlevande, triumferande guden. Och den guden kan du och jag möta i dag. ”Frälsningen som Gud har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt Israels folk” som Symeon säger. Guden som kom som ett spädbarn och som offrade sig för vår skull.

AnnaSara Gotting
föräldraledig journalist