Förlåtelse börjar med att våga se

Att relationen till Gud hör ihop med våra relationer till varandra som medmänniskor. Gud förlåter oss, vi får förlåta varandra. I korsets tecken förenas den vertikala linjen med den horisontella – Guds väg till människan sitter ihop med människors väg till varandra som korsets två pålar är förbundna med varandra. Gudomligt och mänskligt är sammanfogat. Vi behöver både ge förlåtelse och bli förlåtna av varandra. I grunden bärs detta flöde av Guds utgivande kärlek i Jesus Kristus. Det vi har fått ta emot kan vi ge ­vidare.

Så långt är jag med. Men de avslutande orden i bibeltexten verkar sätta vår förmåga att förlåta varandra som villkor för Guds förlåtelse. Är det möjligt? Vad menas?

Vars och ens ansvar

Jag tror Jesu skarpa ord i detta sammanhang vill betona vars och ens ansvar för de mellanmänskliga relationerna. Det handlar om vikten av att behandla andra som vi själva vill bli bemötta. Guds förlåtelse kan inte villkoras, den är utan gräns.

”Jag tror Jesu skarpa ord i detta sammanhang vill betona vars och ens ansvar för de mellanmänskliga relationerna.

Förlåt – ett litet ord att uttala, men i förlåtelsen involveras hela jag som människa. Jag kan inte köpa förlåtelse, det är något jag måste be om, något som blir mig givet. Förlåtelse kan jag inte sköta på egen hand. Någon behövs för att ge mig den. Förlåtelse sker i relation och den processen måste få ha sin tid och mötas av respekt. Respekt för att det kan vara väldigt svårt både att be om förlåtelse och att ge ­förlåtelse.

Börjar med att våga se

Jag tänker att förlåtelse börjar med att våga se, se det som är och mötas i det. Se det som gått sönder. Se varandra och se sig själv. Att se och känna både sin brist och sin förmåga.

Att se också möjligheten att röra sig mot varandra igen. Och det måste få ta tid.

Förlåtelse är en process som har som mål att göra trasigt till helt, att återställa. Upprättelse och helande är det vi längtar efter när vi ber om eller ger förlåtelse.

Förlåtelsens jordmån

Det är i ömsesidighetens och självinsiktens sammanhang som ­förlåtelsens jordmån finns att söka. Vi har nog alla erfarenheter av och vet att vi ofta behöver förlåtelse. Vi delar också upplevelsen av hur skönt det kan vara att bli förlåten. Förlåtelsens jordmån är gödslad av Guds kärlek. I den jordmånen kan också tilliten till att vara förlåten växa sig starkare. Gud vänder sitt ansikte till oss och ser på oss med kärlek. Till Gud kan vi alltid återvända för att söka hjälp och be om kraft att klara av utmaningar längs förlåtelsens väg.

Jag har sårat andra och andra har sårat mig. Så enkelt och avskalat uttrycks mitt och andras behov av förlåtelse i inledningen till den nattvardsordning vi följer i församlingen jag tillhör.

Förlåtelse är en gåva, nåd – inte krav utan något jag behöver och är beroende av och som jag kan få ge vidare till andra i ett livgivande flöde.