Ingvar Carlsson: En livsresa i dödens sällskap

Statsrådet och döden. Ingvar Carlsson talar vid kistan under begravningsceremonin för Göteborgs ­ledande socialdemokrat och mångåriga kommunalråd Göran Johansson. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Pseudonymen Bo Balderson ­debuterade 1968 med boken Statsrådet och döden, den första av elva storsäljande deckare där handlingen utspelar sig i regeringskansliet.

Fakta: BOK

I sällskap med döden

Ingvar Carlsson

Albert Bonniers förlag

Den titeln var upptagen när Ingvar Carlsson skrev sin nya bok. Annars hade den ­passat bra. Nu heter boken i stället I sällskap med döden.

Boken har fått stor uppmärksamhet. Rejält uppslagna intervjuer i tidningar och tidskrifter, inte ett utan två program i Lundströms bokradio, lysande recensioner – det är väl sådant som de flesta författare bara drömmer om. En förklaring till det stora intresset är kanske att ­arbetargrabben från Borås under sin långa politikerkarriär – SSU-ordförande, medlem i klubben ”Erlanders pojkar”, riksdagsledamot, statsråd, partiordförande, statsminister – uppfattats som en korrekt och kontrollerad typ. Plikten framför allt hade varit ett passande valspråk för honom, men det var lika upp­taget som boktiteln Statsrådet och döden.

Dörren på vid gavel

I sin bok Lärdomar: ­personliga och politiska, utgiven 2014 när han som 80-åring sedan länge hade den politiska karriären bakom sig, blir han visser­ligen mer personlig och öppen än ­tidigare. Det brukar pensionerade politiker bli. Men nu, som 89-åring, ställer han dörren på vid gavel till sitt känsloliv.

Och då blir döden huvud­tema. Varför?

När pandemin slog till var han en 86-årig man beroende av hjärtmedicin. Var det hans tur nu? Ingvar Carlsson försökte tränga undan tanken, men lyckades inte. Då gjorde han tvärtom. Började fundera på vad ­döden betytt i hans liv.

Och han fann att den varit en ständig följeslagare. Först som en nedtonad berättelse i släkten: Hans morfar miste hustru och fyraårige son i en tragisk drunkningsolycka. Morfar gifte om sig med den kvinna som sedan blev Ingvar Carlssons mormor.

Hittade sin pappa död

Som tolvåring fann han sin högt älskade pappa Olof död på dennes arbetsplats. En chock som satte spår i form av en livslång kamp mot ångest. Och som satte stor press på mamma Ida, hemmafrun som nu hade att försörja tre pojkar och se till att de fick utbildning. Anställning som textilarbetare och förmåga att hushålla med slantarna blev räddningen.

Mor Ida hämtade kraft i sin tro, kan man läsa mellan raderna. Varje söndag gick hon till högmässa i Gustav Adolfs kyrka i Borås och engagerade sig dessutom i kyrkliga syföreningar, konstaterar yngste sonen. Pappa Olof ransonerade sina kyrkbesök till speciella högtider, och fann för övrigt själsro under långa skogsvandringar. Ofta tillsammans med Ingvar. Pojken lärde sig älska naturen – en kärlek som blev bestående. Skogsvandringarna har genom åren givit motion, avkoppling och ­inspiration, skriver Ingvar Carlsson. ”Men så tillkom något som är mer oklart och som jag kallar det religiösa, därför att jag kan tänka mig att en troende person kan uppleva just detta i kyrkan”.

Lämnade Svenska kyrkan

Ingvar lämnade Svenska kyrkan 1958 och trodde som många andra att religionen var på väg ut från det moderna samhället. I dag tänker han annorlunda. I modernitetens städskåp fanns ingen kvast som kunde sopa bort människans längtan efter något större, något högre än den materiella världen. Religionens roll på samhällsarenan avvecklades inte. Snarare tvärtom.

I den offentliga gärningen har Ingvar Carlsson haft att hantera döden i form av mord på politiska kollegor och nära vänner som Olof Palme och Anna Lindh. Palmes död skapade inte bara stor sorg, utan gav oväntat och omedelbart livet en ny riktning. Pliktkänslan måste gå före andra känslor, för rikets skull. Snabbt samlade han regeringen, med bävan men ändå utan att tveka tog han över som parti­ledare och statsminister. Men arbetsglädjen fick han vänta på länge efter den smällen.

Hustrun Ingrids sjukdom

Det vackraste och varmaste avsnittet i boken handlar om hustrun Ingrids sjukdom. För drygt tio år sedan kom de första tecknen. Så småningom kom diagnosen: alzheimer. Länge kämpade Ingvar Carlsson för att klara det dagliga livet tillsammans med livskamraten. Till sist orkade han inte mer. ”Det är svåra processer, detta att ge upp. De tar tid, gör ont,”, skriver han.

I dag bor hon på ett demensboende i närheten, och maken uttrycker ”djup tacksamhet för varje ytterligare dag vi får tillsammans.”

Det är kärlek, det.

Tron utan gärningar är död, skriver aposteln Jakob i sitt brev. Kanske är Ingvar Carlsson mer kristen än han tror, tänker jag. Kanske är det Gud som talat frid till hans själ där ute i skogen när dödsångesten knackat på.

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.