Eaglechild bor i Byske

Martin Karlsson

Martin Karlsson framför sin tipi. Foto: Per Erik Lund

Piitaa Póókaa. Eller Eaglechild. Eller Örnbarnet. Martin Karlsson har många namn att välja på sedan han adopterats in i en indiansk Blackfeet-familj.

Byske i norra Västerbotten, mitt mellan Skellefteå och Piteå efter E4:an. En ort känd för sitt havsbad, fläktfabrik och att 1960-tal­ets fotbollsstjärna Orvar Bergmark kom från orten. Här bor Martin och Lillemor Karlsson sedan drygt 40 år tillbaka. De flyttade hit i samband med att Martin fick tjänst som kock på Solviks folkhögskola. Nästan genast blev Martin också församlingsföreståndare för Byske Fria församling, en liten nyplantering sprungen ur den evangeliska karismatiska väckelsen. Det blev intensiva år, bland annat med flera missionsresor till Kolahalvön.

Livsavgörande möte

Men det är inte därför vi träffas. I stället ska det handla om ett annat livsavgörande möte han fått vara med om. Mötet med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och den försoningsväckelse som bröt fram bland dem under 1990-talet.

Hur nu allt detta kommer sig är en lång historia med många märkliga inslag där långt ifrån alla kan rymmas i en artikel.

Växte upp som en av fem bröder

Allt började i Granbergsträsk, några mil in i landet i gamla Jörns kommun, där Martin växte upp som en av fem bröder i en jordbrukarfamilj. I skolan fanns ett litet bibliotek, och när Martin för första gången fick låna en bok där blev det slumpartat en som handlade om nybyggartiden och indiankrigen på 1700-talet. Spännande läsning för tioåringen, men som först inte riktigt förstod vilka indianerna var.

Men intresset var väckt och han lärde sig snabbt mer.

– Jag var kompis med lärarens son, och i lärarhemmet fanns det förstås mer böcker än i ett bondehem som vårt. Bland annat uppslagsböcker, och en gång tog jag på måfå ut ett uppslagsverk som råkade handla om nordamerikanska indianer, berättar Martin.

     

    Tipin står på tomten på Gårdmyrgatan i Byske.

     Foto: Per-Erik Lund

    Sedan slukade han allt han kom över i ämnet. Edward S Ellis böcker om den kristne indianen Hjortfot blev förstås en favorit.

    – Sedan har jag min mamma att tacka. Hon såg mitt intresse, och varje jul under flera år fick jag Indianklubbens årsbok av henne. Jag vet faktiskt inte hur hon fick tag i den.

    Intresset klingade av lite i de första vuxenåren, men fanns hela tiden där. När Martin var på en resa i Kanada för att hälsa på släktingar som emigrerat såg han storfilmen Dansa med vargar. En särskild scen fastnade, den där indianen Vind i håret säger till Kevin Costners rollfigur: ”Jag kommer alltid att vara din vän!”.

    – Jag blev djupt tagen och när jag kom ut från bion upplevde jag att Gud frågade mig: ”Vill du vara den röde mannens vän?”.

    Närmast förlamande bönebörda

    Väl hemma i Byske igen, började Martin ibland känna en närmast förlamande bönebörda för den amerikanska ursprungs­befolkningen. Det hände ofta när han förberedde predikningar. Då var han tvungen att lägga allt ­annat åt sidan, och be.

    – Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag som förebedjare stod mellan Gud och indianerna. Jag hörde ropet från ­indianfolken, och samtidigt ”hörde” jag Guds längtan att få beröra dem.

    När en amerikansk missionär var på besök i församlingen berättade Martin om detta, och hennes reaktion kom blixtsnabbt: ”Du måste åka dit. Det ska jag fixa!”. Och efter ett tag, sorgligt nog precis innan missionären avled, fick Martin ett brev från henne där det stod: ”The indians are waiting för you” (”Indianerna väntar på dig”).

    Många resor till Nordamerika

    Så började en period med många resor till Nordamerika där han knöt kontakter genom besök i reservat, församlingar och den stora festivalen Crow Fair i Montana – där tusentals indianer från hela Nordamerika samlas. Men det kanske mest gripande och som gjort störst intryck på Martin var när han åkte över tillsammans med en svensk same. Utan att det var planerat innan hamnade de på en kristen konferens för ursprungsbefolkningar utanför Denver.

    – Bland de kristna indianerna, ja, egentligen bland alla ursprungsfolk, utbröt vid den här tiden en sorts försoningsväckelse. Man förlät varandra, och man förlät det övergrepp som det vita majoritetssamhället gjort sig skyldiga till under åren. Det var oerhört starkt att få vara med om. Det var noga med att de som bad om förlåtelse i detalj bekände övergreppen, berättar Martin

    Använda trummor i gudstjänsterna

    Försoningsväckelsen ledde också till att man började plocka upp moment ur den egna kulturen som förbjudits av de vita missionärerna. Nu började man till exempel använda sina trummor i gudstjänsterna. Detta var ungefär samtidigt som samma sak började ske bland samerna, jojken började användas även i gudstjänstlivet. En utveckling som Martin jublar över.

    Likheterna mellan indianerna och samerna är också slående, tycker han.

    – Jag skäms ju lite grann för att det var först efter att jag lärde känna den amerikanska ursprungs­befolkningen som jag också på riktigt insåg att vi har ett ursprungsfolk också Sverige, och som varit förtryckta.

    Sällan idylliska platser

    Indianreservaten, som fungerar som självstyrande kommuner, är sällan några idylliska platser. Martin har sett mycket elände. Arbetslösheten är skyhög, drogmissbruket utbrett och självmordsstatistiken tre gånger så hög som i övriga samhället. Men han tycker sig ändå kunna se en viss förbättring de senaste åren. Även detta en frukt av försoningsväckelsen, men också en medveten strategi från indiankommunernas arbete bland ungdomar.

    – Många är också stolta över att leva i reservaten, och befolkningen växer.

     

     

      Martin gör upp eld inne i tipin.

       Foto: Per-Erik Lund

      Under åren har flera kristna indianer besökt Martin och Lillemor i Byske. Vid ett tillfälle ville vänner från Blackfeet-stammen bekräfta vänskapen genom att ge byskeparet ett indianskt namn. De kom fram till att Martin skulle få namnet Piitaa Póókaa, eller Eagle child på engelska (”Örnbarnet”). Fint namn, tyckte Martin, men Lillemor blev besviken på sitt.

      – ”Little Mama”… lite dålig fantasi kan jag tycka…jag heter ju det på svenska, ler hon.

      Hon har också dragits med i makens intresse och varit med på många av resorna. Och på en av dem blev de båda adopterade in i en Blackfeet-familj. Cer­emonin innehöll både bibelläsning och traditionella indianska inslag. Bland annat fick makarna sina händer insmorda i buffelfett.

      Efter ceremonin är paret nu fullvärdiga medlemmar av ”the Blackfeet-nation”. Det har öppnat ytterligare dörrar för dem.

      Vem kunde ana att livet skulle ta en sådan vändning för den tioårige gossen som i Granbergsträsk i början av 1960-talet lånade en bok om indianer?

      Men kanske det inte är så märkligt ändå.

      När Martin häromåret gjorde en dna-test i släktforskningssyfte visade det sig nämligen att han delar en procent dna med, just det, amerikansk ursprungs­befolkning.

       

      • Martin poängterar att dna-­testen ligger inom felmarginalen.

      Fjäderskruden fick Martin i samband med att han adopterades in i en Blackfeet-familj.

       Foto: Per-Erik Lund

      Fakta: Martin Eaglechild Karlsson

      • Ålder: 71
      • Familj: gift med Lillemor sedan 1973. Tre barn. 10 barnbarn. 1 barnbarnsbarn.
      • Yrken: Tidigare kock på resturang och folkhögskola. Pastor i Byske Fria Församling.
      • Övrigt: Skrivit romantrilogin Wicozani. En emigrantberättelse delvis baserad på Martins egen släkthistoria och hans kunskaper om den amerikanska ursprungsbefolkningen. Böckerna är skrivna under pseudonymen Martin H. Eaglechild.
      • Fritidsintresse: Livet i naturen, målar, läser böcker.

      Fakta: Vårt ordval

      Efter samråd med Martin Karlsson har Sändaren valt att oftast använda den gängse, men numera ofta ifrågasatta, benämningen indian/indianer i denna artikel. Martin Karlsson anser att ”indian” inte självklart kan sägas vara nedsättande, och är lättare att använda i ett övergripande sammanhang. I sina egna texter på hemsidan martinheaglechild.com skriver han dock oftast ursprungsbefolkning eller använder stam eller nationsnamnen.

      Fakta: LÄS MER

      om försoningsväckelsen på martinheaglechild.com. Där har han också skrivit om de statliga internatskolorna, där fruktansvärda övergrepp skedde mot barnen, i syfte att utrota den indianska kulturen. 

      0 Kommentarer

      LÄGG TILL NY KOMMENTAR

      Grundläggande

      • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
      • Lines and paragraphs break automatically.
      • Missing filter. All text is removed

      kommentarer

      • Lines and paragraphs break automatically.
      • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
      • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

      Filtered HTML

      • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
      • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
      • Lines and paragraphs break automatically.

       

      Till minne