Det är läsning tillsammans som gör oss ”folkbildade”

Joel Halldorfs bok Bokens folk har rönt uppskattning vida omkring. Fina recensioner överallt, inte utan orsak. ”Aldrig har religionshistoria varit så spännande”, skrev Sydsvenskans recensent lyriskt. Bara en av många.

Vad inte alla recensenter har uppmärksammat är att Halldorfs ärende inte bara är att lyfta fram den fysiska bokens historia och betydelse, utan också läsandets. Och visa på att det goda läsandet ofta går i två riktningar. Både inåt och utåt. Själv läser jag Bokens folk som en porlande springbrunn av iakttagelser, insikter och påståenden kring bildning och folkbildning.

Vidgar sina horisonter

Halldorf själv definierar inte just de begreppen. Så vad står de för? Definitionerna är många, men en enkel variant kan vara att den som bildar sig vidgar sina horisonter. När vi gör det tillsammans, gör vi folkbildning. Såväl bildning som folkbildning är snarare något som sker, en rörelse, än något som någon äger.

Ett framträdande tema i Bokens folk är värdet av djupläsning. Vi känner enklast igen det som när vi får försjunka i en bok, en fysisk med text tryckt på papper. Scrollande på mobilen är något annat, liksom skummande av stora textvolymer. Halldorf är inte teknikfientlig. Och som akademiker är han väl förtrogen med att skumma text, liksom med verktyg som register, sammanställningar och sökmotorer. Men han oroar sig för att den reflekterande, långsamma, ”idisslande” läsningen håller på att gå förlorad.

Liksom det gemensamma läsandet. Alltså bildning tillsammans med andra; Folkbildning.

Människor i det sena 1800-talets folkrörelser, där väckelserörelsen utgör en viktig del, läste, begrundade och samtalade. Och det var alls inte bara Bibeln som lästes, inte ens i de nya ”fria religiösa” kretsarna.

Det blir riktigt skoj tidigt i boken, på sidan 46. (Boken är på 415 sidor. Varav 100 sidor notapparat. Fantastiskt!) Här förklarar kyrkohistorikern hur läsandet gick till bland de första kristna, som ju inte hade någon bibel att bläddra i. Den ”sammanställdes” först några hundra år senare. I stället delade de avskrifter av apostlarnas brev och Jesus-berättelser mellan varandra. Vilket gör, menar Halldorf, att de första församlingarna ”framstår som små studiecirklar där läsningen har en framskjuten plats”.

Bibeln uttolkades av prästen

Under många århundraden var Bibeln för flertalet människor framförallt berättelser. De läskunniga var få. Bibeln lästes och uttolkades av prästen. Folket (de intresserade) fick lyssna, minnas och dela berättelserna. Det breda folkliga bibelläsandet i Sverige förutsatte en resa i fyra steg, som Halldorf pedagogiskt guidar läsaren genom: Boktryckarkonsten med Gutenberg (1400-talet). Den breda läskunnigheten (1700-talet). Bokindustrialismen (tidigt 1800-tal.) Och så väckelserörelsen (sent 1800-tal.)

Här blir det riktigt intressant. Inte minst för oss som befinner oss i sammanhang med rötter i väckelserörelsen. Människor i det sena 1800-talets folkrörelser, där väckelserörelsen utgör en viktig del, läste, begrundade och samtalade. Och det var alls inte bara Bibeln som lästes, inte ens i de nya ”fria religiösa” kretsarna.

”Både frikyrkorna och arbetarrörelsen arbetade aktivt för att skapa egna ekosystem med dagstidningar, bokförlag och tidskrifter. Medlemmarna möttes i missionshus, skolhus och fackföreningsloger för att läsa tillsammans och samtala om det man hade läst. Bildningen var ingen ensamseglats, utan man färdades på en gemensam resa och genom den lärde man sig att se och leva i världen på samma sätt.”

”Genom böcker och tidningar fostrade folkrörelserna människor till engagerade, demokratiska medborgare. (…) Genom samtalen lärde man sig att lyssna, läsa på och formulera en egen åsikt, det hörde till konsten att sammansluta sig.”

Rörelsernas bildningsförbund

Folkrörelsernas historia är alls inte bara föreningarnas, församlingarnas och de stora talarnas historia, utan handlar också om rörelsernas bokförlag, tidningar och bildningsförbund.

Poängen här är inte att försjunka i folkrörelse- och frikyrkonostalgi utan att rikta fokus på vårt eget enskilda och gemensamma läsande. Vi lever i en tid av informationsöverflöd. Framförallt av text och bilder i digital form. Detta gynnar det lättsmälta och ytliga. Vår tids ekosystem (ett Halldorfskt favoritord) av digital media stimuleras dessutom av negativa känslor, av konflikt och bråk. Detta trots att de problem vi har att lösa blir allt mer komplexa.

Så vad göra? Jo läsa, enskilt men också tillsammans. För, som Halldorf konstaterar, det finns en paradox i detta, att läsning i sig ofta är en solitär akt, samtidigt som människor under långa tider kommit samman för att läsa tillsammans med andra.

Med litteraturprofessorn George Steiner efterlyser han i slutet av boken ”små gemenskaper” för att läsa tillsammans, där studier och samtal ger näring till en rik kultur.

”Läsa tillsammans”. Jag tar mig friheten att förstå detta i en vidare mening. Sjunga tillsammans. Skapa tillsammans. Spela tillsammans. Tolka tillsammans. Allt detta bidrar till att bildningen inte blir en, med Halldorfs ord, ”ensamseglats”, utan att vi människor får färdas ”på en gemensam resa”. Och därmed utveckla vår förmåga att ”lyssna, läsa på och formulera en egen åsikt”.

Kyrkan är en läsande gemenskap. Det är en välsignelse. Varje söndag, sådär kvart över 11, runt om i hela landet, läses flera tusen år gamla texter. Varefter de tolkas. Reflekteras över. Ja, till och med samtalas om.

Sker bäst i en gemenskap

Men kyrkan är inte bara kyrka på söndag och kyrkan är inte kyrka för sin egen skull. I scoutgrupper, körer, språkcaféer, hantverksträffar och diakonala aktiviteter är människor välkomna, oavsett tro och status. Här finns en praktik och vana att vara stolt över och att kultivera. Det som sker där sker bäst i en gemenskap där vi ser varandra, inte i nacken, utan ansikte mot ansikte. Just det händer när vi placerar oss i en cirkel. Ser där ordet studie-cirkel.

Kyrkan är som en studiecirkel. Inte bara, men också. Vi möts. För att lära och växa. Tillsammans. Vårt Tillsammans kan få vara praktik och inspirationskälla också för andras. Kyrkan utgör en god jordmån för folkbildning. För sin egen skull. Men också för och tillsammans med andra. Så länge frågorna får vara öppna och tillåts vara fler än svaren.

Avslutningsvis – varför inte försjunka i Bokens folk i sommar. Och samlas i en bokcirkel till hösten.