Efter en särskilt otrevlig arbetsintervju bryter Petrunya mot den religiösa normen och ett våldsamt drama följer. Sändarens recensent Martina Moliis-Mellberg applåderar ansatserna i filmen Gud finns och hennes namn är Petrunya - men hon är inte imponerad av genomförandet.
Gud finns och hennes namn är Petrunya
Regi: Teona Strugar Mitevska
Manus: Elma Tataragić, Teona Strugar Mitevska
I rollerna: Zorica Nusheva, Suad Begovski, Labina Mitevska, Simeon Moni Damevski
Januari och snön ligger tät på marken i den nordmakedonska staden Stip. För Petrunya (Zorica Nusheva), en 32-årig historiker, känns livet alldeles särskilt hopplöst. Inte nog med att hon är arbetslös, hon bor fortfarande hemma och hennes kvävande, kritiska mor envisas med att fixa fram sunkiga arbetsintervjuer åt henne.
Efter en särskilt otrevlig sådan på en textilfabrik hamnar Petrunya mitt i den folkmassa som är på väg ner till floden där prästen Kosta (Suad Begovski) traditionsenligt ska kasta i ett träkors. Den som trotsar det kalla vattnet och lyckas fånga korset kan se framemot ett år av lycka och framgång. En hord med frysande män i badkläder står otåligt redo medan prästen går igenom ritualen. Kanske är det ett infall, kanske är det en reaktion på all hopplöshet men mitt i allt hoppar även Petrunya i och fångar korset.
Skandalen är ett faktum, enligt reglerna är det nämligen endast män som får fånga korset. Förtvivlat försöker Kosta hänvisa till tradition (ett slags “så här har det alltid varit”-argument) och någon slags idé om att rädda ansiktet inför ärkebiskopen och församlingen. Även polisen kopplas in, men för att Petrunya ska kunna åtalas måste hon anklagas för stöld. Här ställs lag mot religiös övertygelse. Samtidigt samlas en allt mer aggressiv mobb av unga män utanför polisstationen, som känner sig både förfördelade och provocerade av Petrunyas handling. Hur kan denna kvinna få så mycket hat att välla ut ur deras kroppar? Det ser vi såklart varje dag, i samhället, på internet. Hatet, våldet som riktas mot kvinnor som syns, hörs, finns.
Gud finns, hennes namn är Petrunya riktar sin satiriska blick mot såväl religion, tradition och patriarkat, och pekar på hur de tillsammans skapar ett klimat som straffar kvinnor som går sin egen väg, som utmanar en eller flera av samhällets strukturer. Filmen gör det inledningsvis på ett intressant och tonalt givande sätt men ju längre in i berättelsen vi kommer desto bredare blir gesterna, och frågorna får allt mer diffusa svar. Slutligen fullkomligt imploderar filmen kring sitt eget feministiska budskap i ett försök att knyta ihop berättelsen på ett mer lättsamt och publikfriande sätt. Det är verkligen synd, för själva premissen är briljant och Zorica Nusheva står för en verkligt stark prestation som den nedtryckta men envisa Petrunya. Hon hade förtjänat ett bättre manus.
MARTINA MOLIIS-MELLBERG
LÄGG TILL NY KOMMENTAR