Även bristerna visar på Hammarskjölds storhet

I Hammarskjölds fall var målet att göra FN och generalsekreteraren relevant i arbetet för fred och säkerhet. Hammarskjöld var ute efter att uträtta något, inte att bli någon.

Så skriver diplomaten Staffan Carlsson i sin nya bok om Dag Hammarskjöld (1905–1961). Boken heter Helgon och maktspelare. (Titeln liknar namnet på Eamon Duffys stora bok om påvarnas historia – Helgon och syndare. Enligt Luther är ju människan samtidigt rättfärdig och syndare – ”simul justus et peccator”.)

Carlssons bok omfattar nästan 600 sidor. Första halvan är en biografi över Hammarskjölds liv. Andra halvan beskriver olika teman – till exempel hans andliga liv.

Alltför ensidig bild

Carlsson menar att många böcker givit en alltför ensidig bild av Hammarskjöld. Författarna har ofta projicerat sina egna tankar på generalsekreteraren. Detta skulle naturligtvis också kunna sägas om Carlsson själv. Men han är en erfaren diplomat som vet vad som krävs vid en förhandling. Som prästson är han inte heller främmande för Hammarskjölds andliga sida.

Hammarskjöld var troende krisen. Men han var inte pacifist utan använde också militära medel. Han var visserligen den bäste generalsekreterare FN haft. Därtill också Sveriges skickligaste diplomat. Men han var inte utan brister. Suezkrisen 1956 skötte han exemplariskt, vilket stärkte hans ställning.

Allvarliga felbedömningar

Men han gjorde allvarliga felbedömningar vid ­Kongokrisen 1960–61. (En stor del av boken handlar om denna konflikt.) Hammarskjöld samarbetade relativt väl med USA. Men förhållandet till Sovjet och Frankrike var sämre. Det är inte säkert att han blivit omvald till en tredje mandatperiod.

Dag Hammarskjöld var också kulturellt intresserad. Detta ledde till att han 1954 blev invald i Svenska Akademien. Men detta uppdrag kolliderade ibland med hans roll i FN. Hammarskjöld var t ex med och tilldelade den ryske författaren Pasternak Nobelpriset i litteratur 1958. Detta förargade den sovjetiska ledningen så mycket att Pasternak fick avsäga sig priset.

Retade upp de Gaulle

Hammarskjöld nominerade också poeten Saint-John Perse (pseudonym för Alexis Léger) till Nobelpriset 1960. (Hammarskjöld hade själv översatt en del av hans dikter.) Men detta retade upp den franske presidenten de Gaulle. (Léger och de Gaulle hade varit politiska motståndare.)

Ett citat inledde denna recension och ett annat citat får avsluta den. Så här beskriver CarlssonHammarskjölds roll i vår svenska självbild:

”Jag har svårt att slita mig från intrycket att en fläckfri Dag Hammarskjöld passar bättre in i denna nationella mytbildning än en Hammarskjöld med fel och brister. I mina ögon är det tvärtom. Det är först när vi ser honom i helfigur, med alla felbedömningar, misstag och tillkortakommanden, som vi också ser hans storhet.”