Volontär utan bagage aldrig rådlös

En annandag jul kliver jag av ett flygplan i Valencia i Spanien och får se att en ung japanska som jag har träffat förut kommer bakom mig i trappan.

Hon hade bokat en helt annan väg till Spanien men fastnat på en jättelik flygplats i Kina när hennes flyg blev inställt, och nu har hon kommit hit på sin ombokade biljett, och vi kan välkomstkramas på vägen till passkontrollen. Glädje!

Hon berättar om sin strapatsrika resa som började på den japanska ö där hon bor – passagerarbåten går bara en gång varannan vecka, och den ställs in om vädret är för oroligt, så hon reste till fastlandet för drygt två veckor sedan för att vara säker på att hinna med sitt flyg. Och då blev det flyget som krånglade istället!

Sedan blir det besvärligt igen när det visar sig att hennes bagage inte har rest samma väg och att ingen på flygplatsen är särskilt intresserad av att hjälpa henne att ta reda på var det finns. Jag går och köper fika i ankomsthallen medan hon väntar och väntar, och sedan åker vi in till stan och hittar hennes japanska väninna precis där de har stämt träff. Inte så illa ändå.

Sådana vackra små situationer får man vara med om ganska ofta när man gör volontäruppgifter åt Taizékommuniteten. De kan inträffa var som helst i vardagen också, såklart, och det som gör dem extra inspirerande i just det sammanhanget är att de fortsätter och fortsätter.

Dagen efter ankomsten träffar jag hennes väninna.

”Hur har det gått? Har bagaget kommit?” frågar jag.

Nej, det har det inte, men alla som har blivit inkvarterade i samma lägenhet har öppnat sina väskor, och väninnan berättar att när hon var redo att gå till dagens arbete tittade hon ner på sig själv och sa till de andra:

”Jag har klätt på mig vänskapen med er!”

Det är nästan som Efesierbrevet, eller hur?

Det här hände för några år sedan, och vi har setts flera gånger sedan dess.

Höstterminsavslutningen i den svenska skolvärlden blir något snöplig för mig: istället för att träffa kollegerna sent på eftermiddagen sover jag mig igenom timmarna efter ”Nu tändas tusen juleljus” och vaknar då och då i diffus panik över något som jag inte hann bli klar med.

Några dagar senare känns det lite bättre ändå, och jag ger mig av för att göra min volontärvecka igen.

När jag kommer fram är det uppenbart att jag borde ha stannat hemma – och för sent.

Det är då jag förstår vad det var min bagage-lösa väninna upplevde.

Juca från Portugal går till ett apotek, köper halstabletter åt sig själv och ger mig hälften. ”Ta inte mer än en var fjärde timme”, säger han.

Christina från Danmark bestämmer att jag behöver ta en paus från arbetet och tar med mig till ett kafé. På vägen dit möter vi Sigrid som också följer med.

Koen från Belgien är sjuksköterska och har ett miniapotek i sin väska. Jag får halstabletter varje gång vi ses.

Och Yuriko, som kom utan bagage för några år sedan, har med sig fantastiska små japanska presenter som vanligt men slår dessutom ett slags rekord när hon kommer med en pytteliten påse som hon har packat just till mig. I den finns små, små saker från hennes nödnecessär: en tepåse med något som ska vara bra mot förkylningar, två örtpiller och två halstabletter.

Jag nänns inte öppna den. Den är för fin.

Den får bo i ett specialfack i min ryggsäck som en påminnelse om något som Ylva Eggehorn skrev för länge sedan:

”Gud har utrustat oss med varandra.”