Vi har alla det ljusa och det mörka. Och det gör oss hela.

Jag hoppas verkligen att jag inte är ensam om det. Att göra det jag inte borde, ibland. Säga det jag inte borde säga. Tänka det jag inte borde tänka. Välja det jag inte borde välja. Kyssa grodor som jag vet inte är prinsar. Äta ohemula mängder godis en tisdag. Kopiera ur boken, fast det står det är förbjudet. Glida lite på sanningen, för att ta mig ur en prekär situation. Dra en svordomsramsa, när något går åt helv... skogen.

Jag skulle kunna skriva på den här listan hur länge som helst. Och faktiskt. Det gör mig inte så orolig. Det får mig inte att känna mig misslyckad. Det får mig att känna att jag är människa. En hel människa. I min trasighet. För jag har revor och ärr och blåmärken. Men jag är hel. Jag har av alla delarna. Alla sidorna. Det ljusa och det mörka. Jag är inte perfekt. Och det är jag tacksam för. Det står jag för.

Nej. Det är inte så att jag är stolt över alla ”dumheter” jag gör. Jag inser att allt inte är nyttigt för mig. Jag förstår att jag måste ta ansvar för vissa saker. Både nära mig i tid och rum, och längre bort. Men jag är glad och tacksam att jag har fått inse att jag har flera sidor. Att det mörka och det ljusa hör ihop. Gör mig hel. Inte perfekt. Men hel.

”Vi ska vara goda förebilder.” Jag har sagt det själv. Jag har hört det sägas åtskilliga gånger, i många sammanhang. Och när jag hört det och när jag sagt det så har jag ofta försökt sträcka på mig. Släta ut skrynklorna på kläderna. Le lite vänare. Tänka på att vårda mitt språk. Sopa lite extra omkring mig. Snegla åt det som jag tror är lite närmare det perfekta.

Men om jag försöker vara perfekt. Fläckfri. Skrynkelfri. Är jag en god förebild då? Verkligen? Nej. Det är jag övertygad om att jag inte är. För ingen är perfekt. Vi inbillar oss ibland att andra är perfekta. Åtminstone gör jag det. Men ingen är perfekt. Vi har alla det ljusa och det mörka. Och det gör oss hela. Och vi försöker vara förebilder, genom att försöka visa att vi är perfekta. Då tänker jag att vi inte är ärliga. Mot oss själva och mot dem vi vill vara förebilder för. Och när jag blir påkommen med handen i kakburken (vilket jag alltid blir), efter att ha försökt ge sken av att vara perfekt. Hur trovärdig som förebild är jag då?

Jag säger inte att jag eller du eller någon annan, ska sträva efter att göra, säga, tänka och välja sånt som inte är bra för oss. Eller som inte är bra för andra. Jag säger inte att jag eller du eller någon annan ska börja svära mer eller kyssa fler grodor eller äta en massa godi... (eller jo, godis tycker jag nog vi bör äta mer av, även en tisdag). Men jag säger att vi ska inte vara rädda för att inte vara perfekta. Och hur fel det än kan låta, så säger jag att ibland kan det vara väldigt skönt, till och med nödvändigt, att göra någonting vi inte borde. Utan att må dåligt över det.