Vi formar varandras årskrönikor

Det är några dagar in på det nya året. Den senaste veckan har bestått lika mycket av det gångna årets nyheter som av aktuella händelser. Det är årskrönikornas tid. Det är också en tid för bokslut och statistikräknande, trängsel på gymmen efter återuppväckta nyårslöften från fjolåret och lådor med skumtomtar, nötter och julbelysning för halva priset på ICA.

Själv brukar jag sammanfatta året på julaftons eftermiddag. Det har aldrig varit ett medvetet val, men jag brukar komma på mig med att tänka igenom mitt och familjens år när vi sitter där tillsammans vid granen och varvar högläsning från julevangeliet med julberättelser ur Morfar Prosten och Muminböckerna. Att tänka igenom året väcker både glädje, sorg, besvikelse och tacksamhet. Vissa år mer av det ena, andra år mer av något annat.

Facebook meddelar mig att de har skapat en film om mitt 2017. Jag känner mig ointresserad tills jag börjar skriva detta och funderar över vad den skulle kunna innehålla. Jag kan inte minnas att jag gjort ett enda inlägg där det senaste året. När jag öppnar facebook för att leta rätt på filmen finns den inte längre. Jag söker bland inlägg och kommentarer, men den är borta. Letandet får mig dock att inse att mina vänner har gjort det möjligt för facebook att skapa en film om mitt år. Här finns inlägg från andra där jag är taggad, födelsedagsgratulationer och delningar av ett par krönikor. Letandet väcker minnen som gör mig glad. Det är händelser som har varit med och format mitt år.

Dagarna efter nyår präglas också av halvtomma tåg till jobbet på morgonen och arbetsdagar där de vanliga uppgifterna varvas med att räkna statistik och rensa ut minnesanteckningar från samtal. Även om det är en lindrig uppgift i jämförelse med hur det var att ha bidragsansvaret i SMU-styrelsen innan statistikprogrammet Repets tid, tar det emot att börja. Men när jag är igång märker jag plötsligt att det långtråkiga statistikräknandet väcker känslor och tankar. Bland anteckningar och telefonlistor radas livsöden efter livsöden upp framför mig. Här finns den gömda mamman som efter flera år i Sverige hittades av polisen och skickades iväg med sina två barn och pappan som oroade sig för hur han skulle klara att vara en aktiv förälder och samtidigt försörja familjen när måndslönen är lägre än många av oss tror är möjligt i Sverige. Här finns den gravida kvinnan som längtat efter barn så länge att hon gett upp och fembarnspappan som kom förbi med en tårta för att fira när hela familjen fått uppehållstillstånd. Vissa anteckningar är svårare att slänga än andra. De är också en del av mitt år och mitt liv.

På byrån i vardagsrummet har jag samlat årets julkortsskörd. När jag bläddrar bland korten fastnar jag särskilt för ett. Det är från en vän som tackar för året som gått och för alla tankar vi fått dela under helgen i Visby, telefonsamtal och vid korta fikapauser i väntan på tåg. Återigen blir jag påmind om hur vi är med och formar varandras liv. Det är i mötet med andra som våra årskrönikor skrivs.

 

Moa Mellbourn

0 Kommentarer