Vad gör vi med sommaren, kamrater?

De som bodde till höger om oss röstade åt samma håll och de som bodde till vänster röstade inte till höger, och vi utgjorde någon slags stötdämpande buffertzon mellan två flanker. Sonen i huset till vänster hette Håkan och skulle så småningom bli socialdemokratisk partiledare.

När jag var tio år gammal kommer jag hem en sommardag och hittar tre grannfruar på gräsmattan framför vårt hus. En mamma var röd, en var blå och en var mitt emellan. Jag minns inte vad grannarna gjorde men jag minns att mamma grät. Natten innan hade Warszawapakten invaderat Tjeckoslovakien men det hette inte invasion utan operation. Här finns något som vi nu känner igen, ett språk som inte beskriver verkligheten utan som förskönar och slätar över.

Eftersom jag var tio år hade jag förstås sett mamma gråta förut men då hade det handlat om helt andra saker. Att se mamma gråta över tillståndet i världen tror jag i dag var ett slags inslag i ett vuxenblivande.

Samma år som Operation Donau ägde rum skrevs följande av författaren och poeten ­Elisabet Hermodsson:

”Vad gör vi med sommaren kamrater/vad gör vi med sommarljusets land

när krigets och penningens magnater/oss ­hotar med våldets kalla hand.”

Det lästes en del poesi i mitt föräldrahem men Hermodsson läste vi inte och inte heller kallade vi varandra för kamrater. Det tror jag inte ens att de som bodde till vänster om oss gjorde.

Nu är det sommar igen 54 år senare och pakter, parlament, presidenter och politiker har kommit och gått. Men kriget består – det är på ett sätt obegripligt men tydligen ändå inte. Forskare och experter som uttalar sig i tv och tidningar låter ibland som om det är världens mest naturliga sak de talar om. De representerar ibland discipliner och kunskapsområden som jag knappt hört talas om, de förtjänar respekt men jag undrar försynt hur vissa kan välja att ägna ett yrkesliv åt så aparta områden, rysk krigföring är bara ett exempel.

Det är förståeligt att ovan nämnda personer inte kan stå framför en kamera och gråta och be men det provocerar mig att de normaliserar det abnorma. Och så gör även de flesta politiker, de är artiga och polerade. Knappast någon verkar upprörd eller förtvivlad.

Självklart finns det ett stort antal sjuåringar och tioåringar i Ukraina som nu borde få ha sommarlov men hur håller man sommarlov om man är på flykt och bostaden och skolan är förstörd? Hur orkar man förhålla sig till prognoser som handlar om att det vi nu ser kommer att fortsätta under lång och kanske t o m utvidgas till andra domäner?

Elisabet Hermodsson ställer inte bara frågor, hon antyder svar:

”Det gör vi med sommaren kamrater/vi lär oss av hennes milda glöd

att kämpa mot bomber och granater/och dela på glädje, fred och bröd.”

Jag tänker förbehålla mig rätten att fortsatt vara upprörd och förtvivlad. Jag tänker förbehålla mig rätten att fortsatt lyfta obehagliga frågor när jag får chansen att säga eller skriva något.

Sommaren ska vi ta vara på och vi ska ta vara på de som finns i vår närhet. Men sommarens ”milda glöd” behöver också få värma och lysa för människor som just nu vandrar i mörkret.

Olle Alkholm
sandaren@sandaren.se