Utan henne hade jag inte överlevt

Jag möter henne i sommarsolen. Hon som har den. Blicken. Vi har inte setts på ett tag och har mycket att tala om. Vi har valt ett ställe som är fint, jag har klätt upp mig, målat läppar och ögon och känner mig sommar-vacker med ny klänning och bruna ben. Vill vara i det sommarlätta, och jag får. I solnedgången med de immiga glasen mellan oss ser jag hennebetrakta mig. Som vanligt ser hon längre än min glättiga sommarpratsmun. Med henne behöver jag inte ta mig över hinder av artiga fraser, dansen av sociala koder. Inte kämpa mig igenom barriärer av motstånd, diken av förnekelse eller kallprat som får mig att frysa. Med henne får jag vara den jag inte ens orkar vara med mig själv. Hon ser skiftningen runt min mun, hon ser det som pågår som jag inte ens själv vill se. Ibland är det tröttsamt, men utan henne hade jag inte överlevt. Hon är en av dem som visat mig mig själv. Även den del av mig som är glad.

Varje människa behöver en människa med en sådan blick. Minst en. Helst flera. Alltför många av oss har vuxit upp utan att ha fått tillräckligt  av blicken som bygger upp oss inifrån. Kanske är vi då än mer i behov av att få den utifrån och förväxlar den lättare med andra sorters. De som bara ser ytan. Vårt hus, bil, kropp, eller vad vi nu putsat upp av fasader vi alla har. Vi kan bara utgå från det vi fått; blickar som bara vill oss väl kan kännas främmande. Ändå famlar vi längs vägen och söker ett par ögon som ska rädda oss. Kan du gilla min bild på Instagram? Snälla. Vi kan förledas att tro att vi verkligen behöver ett gilla-finger. Av den sortens gillande får vi aldrig nog. Vi vill bara ha mer.

Prästen Camilla Lif berättade en gång om en äldre släkting, kanske var det en faster; det var i alla fall någon som verkligen hade sett henne. Hon var runt tio år, och fastern hade frågat henne om vad hon tycker om, och verkligen velat höra svaret. Frågat henne mer och fått Camilla att förstå att hon var någon som kunde ha en åsikt, ja hon skulle tycka om saker och ting. Hon fanns! Hon var någon som räknades. Kanske var det då hon började bygga in blicken, inuti sig.

Det behöver inte vara en släkting eller vän som ger dig den. Det kan också vara en terapeut, en själavårdare. Någon på jobbet som du lagt märke till, som du redan vet har den, men som du inte ännu har öppnat dig för. Eller det kan vara en främling på ett tåg. Med en blick som läker och låter dig vara du. En blick som inte vill mer, bara möta dig. Ibland har vi haft blicken i våra liv, men blivit utan, kanske alltför tidigt. Mormor som bar den, är borta sedan länge och den bästa vännen flyttade för långt bort. Att bli ofrivilligt ensam kan skymma sikten även för den med den milda blicken inbyggd från barnsben. Att öppna sig är ett arbete. Att ta emot är en färskvara. Vi behöver bli till i varandras ögon om och om igen.

Det kan också vara du själv. Till slut måste det vara du själv. Till slut behöver var och en av oss låta den byggas in, vara den vän med sig själv man drömt om att någon skulle vara. Den blicken finns även de dagar då ingen ser en. Kanske är det först då vi är verkligt vuxna, när vi kan se på oss själva med den ömmaste blicken. Inifrån. När alla andra försvunnit, kan dess värme inifrån hjälpa oss igenom den ensamma natten.

Och ibland är det sommarglada bara sommar-glatt, ibland är det inte något bakom det som syns. Vännen och jag sitter med våra glas i sensommarens sista strålar. Kanske är det sista gången ute på detta sätt i år. Men innanför oss får vi vara de vi är i alla väder och solen strålar genom den inkommande höstens mörka moln och vintertiden kommer att bli varm med blickarna vi ger varann.

 

Anja Dahlström

0 Kommentarer