Tiden hon stod där, var den mellan den ivriga förväntan och att inte förvänta sig någonting mer.

Att komma till ro med sina minnen. Att komma till ro med även det man inte minns. Det som trängts bort av en generation ges som arv till nästa. Julen är på ingång, en punkt som andra i årskalendern. Återkommande varje år. För många en stor glädje. För andra smärtsamma minnen eller ett svårt nu. Ofta sammanhängande.

Fast jag var med, minns jag inte julen då smärtan började. Mamma. Nyss fyllda tjugo. Ung och vacker och hon hade gjort den lilla lägenheten på Högbacken julfin. Pappa skulle fylla tjugotvå. Han hade inte förstått att han plötsligt hade en egen familj. De hade bara mötts, och förälskat hade saker hänt. Att komma hem i tid hade han aldrig varit noga med, och var kvar i livet med öl och kamrater. I fönstret med julgirlanger stod min mamma och tittade ut. På hennes ena arm satt jag och var två år, på den andra min ett år yngre bror. Pappa kom inte.

Tiden hon stod där, var den mellan den ivriga förväntan och att inte förvänta sig någonting mer. Tiden hon stod där gav sår som skulle få konsekvenser för lång tid framöver. Men det visste hon inte då. Hon bara stod där och väntade.

Pappa kom hem, men det var alldeles för sent. Han var full och saker hade hänt igen. Han kom hem när min mamma slutat vänta, stängt sin dörr och sitt hjärta och bestämt att ingen längre skulle in där och skada.

Åren gick som de gör, och varje år kommer de högtider som är inpräntade i både våra inre och yttre kalendrar. Högtidernas rituella rytm står för något som är större än vi, markerar skillnader och ger oss avbrott i vardagen. Oavsett de minnen vi fått och får av dem. De gamla minnena möter de nya högtiderna och flätas som in i varandra. Att skapa nya minnen är varje gång en möjlighet, trots att en del av oss har gammal smärta som bryter igenom och kan ibland ta all kraft.

Min mamma blev julspecialisten. Julen var hennes uppdrag, ingen smärta skulle sippra in och det skulle lysa och skina. Men smärta som inte får finnas, blir större. Hennes barn ärvde den utan att de visste om det, och julens äkta budskap fanns som inte.

I år blir det ännu en ny sorts jul för mig. Mina barn prövar sina vingar i sina nya familjer långt norr- och söderut. Kanske blir det bara jag och katten, om även mannen reser över havet till sitt ursprung. Vilket minne önskar jag av det kommande? Kanske ska jag bara sitta med det som varit och andas mig igenom det som gjort ont i mitt liv. Några juligt röda paket under den gran jag vill ge mig själv. Öppna dem, som en påminnelse om det som är gott. Njuta av en bit god choklad eller två och ta emot julens egentliga ärende.

Att komma till ro med sina minnen kan ta ett helt liv. Och det är aldrig försent att börja vandringen dit. Att känna den nåd som försoningens vind ger. Allt är som det ska vara och smärtan blir äntligen ett mjukt minne i det liv man har.