När jag pluggade teologi läste jag ämnen som ledarskap, kyrkohistoria, grekiska, läran att predika och själavård. Men min upplevelse så här några år efteråt är att det jag har haft mest nytta av i livet inte är något jag lärde mig på skolan, utan på vägen till och från skolan. Från mitt studentrum inne i centrum till skolan i Bromma var det nio stopp med tunnelbanan. Och varje gång tunnelbanan stannade hörde jag från högtalarna och kunde läsa på displayen i vagnen. ”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform!”. Varenda skoldag upprepades detta 18 gånger. Hade jag pluggat i London skulle istället ”Mind the gap” varit den återkommande frasen.
Jag har förstått att livet är fullt av dessa gap eller avstånd mellan människor. Det är väl just dessa som är roten till många missförstånd, konflikter och misslyckade möten mellan människor.
Några av oss minns början av 90-talet då en kulturminister tagit sig från sin trygga plats i innerstaden till förorten Rinkeby för att möta en upprörd folksamling som levde i skräck för att bli ett offer för Lasermannen. När ljudnivån blev för hög, frustrationen och rädslan gjorde stämningen riktigt tryckt föreslog hon att de tillsammans skulle sjunga ”We shall overcome”. Då hade jag velat smyga fram och viska i hennes öra ”Tänk på avståndet!”. I det här fallet var det avståndet mellan förortens utanförskap och riksdagshusets heltäckningsmatta med välbetalda tjänstemän.
Det finns så många gånger jag skulle ha velat sätta en skylt med texten ”Tänk på avståndet!” framför ögonen på folk. Exempelvis när en läkare slänger sig med svåra termer framför en sårbar patient. När lärare med det trubbiga verktyget betyg dömer ut en elev. När en bilmekaniker rullar med ögonen för att den äldre damen inte förstår hur en förgasare fungerar. Eller när föräldrar ger barnet en utskällning för att hallen är full av kastanjer, men som i barnets värld inte alls är kastanjer utan sedan eftermiddagens lek ute blivit små kompisar.
Det där händer ju mig också. Som när jag en gång försökte trösta en elev som hade det jobbigt. Jag försökte peppa i den svåra situationen och så avslutade jag mitt peppande med ett ordspråk jag hört: det är i motvind draken lyfter. Han såg så frågande ut och kunde inte förstå varför jag blandade in fantasifigur som sprutar eld i ett så allvarligt samtal.
Världen skulle sett annorlunda ut om vi tänkte mer på avståndet. Om vi då och då, istället för att bara fokusera på att nå ut också funderade på att nå fram.
Precis som med de flesta förändringar av världen så tror jag att det måste börja hos oss själva. Att vi inte bara ser avståndet till de människor vi möter utan också vågar se gapet som finns inom oss. Paulus beskrev det avståndet, ungefär, med orden, ”det jag inte vill det gör jag, och det jag vill det gör jag inte”. Att vi någonstans inte blir så styva i korken utan erkänner att vi inte alltid förstår oss på oss själva.
Under den här tiden på året uppmuntras vi till att reflektera och tänka över våra liv. Då kan det vara en god idé att också fundera på våra avstånd inom oss och mellan oss.
Till vår hjälp finns Han som tänkte på avståndet och inte valde hästens rygg utan en åsnas. Den Gud som tänkte på avståndet så mycket att gudomen blev människa.
JACOB LANGVIK
LÄGG TILL NY KOMMENTAR