Som besökare inbjuds jag att förändra sinnet

Blott ett ord yttras aldrig, och det är tolerans. Så skrev författaren

Sophie Elkan i ett brev från Jerusalem år 1900, dit hon rest tillsammans med väninnan och kollegan Selma Lagerlöf. De var här för att möta de svenskar som några år tidigare utvandrat från Nås i Dalarna, men de fascinerades också av alla olika människor de mötte. Kristna kopter,
armenier, ortodoxa, katoliker av olika slag. Och naturligtvis olika grupper av judar och ”muhammedaner”.

De båda svenskorna blev djupt berörda, men också bestörta. I brevet uttrycker Sophie sin misströstan inför bristen på tolerans. Selma går ännu längre. I romanen Jerusalem levererar hon en dramatisk analys med frågan: ”Varför dödar Jerusalem?”. Och presenterar själv slutsatsen, att det inte är religionsmötet som dödar, utan misskunden mellan kyrkor och kristna grupper.

En tidig majsöndag i Gravkyrkan i Jerusalem bär jag Sophies och Selmas ord med mig. Här pågår katolsk morgonmässa. Som svenska frikyrkliga håller vi lite distans, men känner oss högst delaktiga. Klockan är inte ens sju men mycket folk är i rörelse, till synes ”från hela världen”. De flesta i djup koncentration mitt i den vackert sjungna liturgin.

Strax intill pågår samtidigt något annat. Bakom gravkapellet hålls ytterligare en gudstjänst, inte med lika många deltagare, men med minst lika stark intensitet. Här firas koptisk mässa med några fåtal deltagare. Melodierna är mer entoniga, samtidigt som prästen är ivrigare att alla som råkar stå nära verkligen får del av rökelsens bolmande välsignelse och lite stickande lukt.

Plötsligt hörs tunga dunsar i det tusen år gamla stengolvet. Det är processionen av armeniska präster som tillsammans med sin egen hedersvakt nått målet för sin promenad från de armeniska kvarteren. Vi vänder oss förvånat om för att lokalisera ljuden. Ser de spetsiga svarta hattarna och ler åt allvarliga men vänliga gammelmansansikten som göms under stora huvor. Snart är det armeniernas tur här i Gravkyrkan.

Det har skojats och ironiserats friskt genom århundradena om bråken mellan de olika kyrkor som samsas i kristenhetens viktigaste historiska helgedomar, Gravkyrkan i Jerusalem och Födelsekyrkan i Betlehem. På Youtube finns numera filmklipp om hur unga präster slåss med kvastar. Som alltid är det undantagen som skapar rubriker. Annars rullar dagarna fram i lugn ordning, som för den ovane kan ge intryck av ordnat kaos. Fem olika kyrkor under ett tak i Jerusalem, vars olika liturgier och traditioner tycks krocka, men för besökaren ibland nästan vävs in i varandra.

Tolerans är vackert, något vi hoppas på från andra. Här i kristenhetens mest centrala helgedom har jag inget att lära ut eller visa upp. Under århundraden har en samexistensens tolerans utvecklats och förfinats. Som besökare inbjuds jag att förändra sinnet, från turist till pilgrim.