Så länge flaskan är tillsluten med en ordentlig kork är allting väl

Syrien då och nu. För tjugo år sedan beskrevs Syrien som ”Edens lustgård” av författaren William Dalrymple vars iaktagelser Daniel Braw spinner vidare på.

Idag, när det inte går en dag utan att nya gräsliga bilder förmedlas från Syrien, är det svårt att tänka sig att staten för inte så länge sedan beskrevs som en ”Edens lustgård” i jämförelse med grannlandet Turkiet. Men så upplevde journalisten och författaren William Dalrymple det i mitten av 1990-talet, efter att ha rest genom det konfliktdrabbade sydöstra Turkiet. ”På vägarna fanns det inga vägspärrar, inga stridsvagnar, inga pansarfordon och inga utbrända bilar… Ingen viskade om ’problem’, tömda byar eller släktingar som hade ’försvunnit’.”

De lokala kristna, som är i fokus för Dalrymples bok Från det heliga berget, åtnjöt i Syrien betydligt mer frihet än på andra platser — och stödde i sin tur den regim som idag kämpar för sitt liv. Den alawitiske presidenten Hafiz al-Asad, som tog makten i en militärkupp 1970, byggde upp en koalition av landets minoriteter som motvikt till den stora sunnitiska majoriteten. I denna koalition ingick också kristna — vid tiden för Dalrymples besök uppgavs fem av Hafiz al-Asads sju närmaste rådgivare vara kristna, och de kristna hade ledande positioner inom armén och säkerhetspolisen. ”De kristnas självförtroende i Syrien är något som man bara inte kan undgå att lägga märke till när man kommer in i landet”, skriver Dalrymple.

Syrien har därför också en med Mellanösternmått mätt stor kristen befolkning. Dalrymple fick för snart tjugo år sedan uppgiften att de kristna utgjorde nästan 20 procent av befolkningen; det amerikanska utrikesdepartementet räknar idag med omkring tio procent, vilket är i nivå med vad som brukar uppges för Egypten. Bara i Libanon är de lokala kristna en större andel av befolkningen.

Någon fullständig religionsfrihet har det visserligen aldrig varit fråga om. Presidenten måste enligt lag vara muslim, och rättsordningen bygger på islamisk rätt. Men, som det amerikanska utrikesdepartementet beskriver det i sin rapport om religionsfrihet: ”Det finns en strikt åtskillnad de facto mellan kyrka och stat. Religiösa grupper tenderar att undvika all inblandning i det interna politiska livet. Regeringen undviker, i sin tur, att blanda sig i religiösa frågor.” I Mellanöstern har detta varit ungefär så mycket religiös frihet som man har kunnat hoppas på.

Samma underförstådda uppgörelse har gällt det politiska livet i allmänhet. Som minoritetsstyre har Asadregimen varit en enparti- och polisstat, ”men”, skriver Dalrymple, ”det är en polisstat som lämnar sina medborgare i fred så länge de håller sig borta från politiken.” Uttrycker medborgarna andra politiska uppfattningar än regimen, reagerar den med våld av brutalaste sorten — angreppet på Homs följer här den princip som etablerades genom Hafiz al-Asads angrepp på Hama 1982.

Det har hållit i fyrtio år, och kan kanske upprätthållas ännu några år till. Men vad våldet må skapa är fortsatt vanskligt och kort — och redan när Dalrymple besökte landet oroades de kristna över vad som skulle komma efter al-Asad. ”Så länge flaskan är tillsluten med en ordentlig kork är allting väl”, sa en av de personer han träffade. ”Men någon gång kommer korken att flyga ur. Och då vet ingen vad som kommer att hända med oss.”¶

Daniel Braw

0 Kommentarer