Så kom - äntligen! - Jesus in i bilden

Om jag varit jude skulle jag allvarligt överväga att stämma SVT. Om jag vore Gud hade jag nog arrangerat ett nationellt sändningsavbrott en och en halv timme på Skärtorsdagskvällen och likadant dagen därpå och dagen därpå och dagen därpå och dagen därpå. Nu är jag varken jude eller Gud och de stunder jag orkade titta kände jag både illamående och förtvivlan. Desperat letade jag efter en skämskudde i tv-soffan som jag kunde gömma mig bakom.

TV-serien ”The Bibel” påannonserades som ”Greatest hits ur Gamla och Nya testamentet”. Själv satt jag och funderade på vilken religion jag fortsättningsvis skulle alliera mig med. Den som presenterades var inte min.

Efter skapelseljuset var det mest mörker som skildrades. Knivarna blänkte, blodet skvätte, hatet höll folket samman och varje uns av mänsklighet eller kärlek bemöttes med eldsvådor och gudsfolkets vrede.

Jag kan väl erkänna att min söndagsskolegud troligen var anpassad till fyraåringen i mig. Historierna från Gamla testamentet var troligtvis censurerade och tillrättalagda till något som kunde upplevas som sagoboksgodis. Men här sparas det inte på krutet. Dagens skräck- och splatterfilmer framstod som tämligen lågmälda i jämförelse.

Så kom – äntligen — Jesus in i bilden och tv-serien ändrade onekligen karaktär. Kontrasterna till de andra figurerna kändes nästan pinsamt otroliga. Här kommer en underbart vacker Jesus, bildskön som om han vore en av modellerna i Dressmanreklamen. Han är snäll, god, annorlunda, mjuk och lågmäld ända till det han tilltalar månglarna i templet. Då är det som om GT:s vokabulär plötsligt vaknar till liv i honom.

Jag hör Mikael Wiehe nynna i bakgrunden. ”Vem ska man tro på, tro på, tro på när … tro på när allt är så här?”

Påsken har passerat. Jag har fortfarande en bitter smak i munnen. Jag vill gå ut och proklamera motsatsen … eller ett alternativ.

En annan sak som drabbat mig den senaste tiden. En topprubrik på Kyrkans Tidnings framsida. ”Avskyvärt viga homosexuella”. Artikeln handlade om Svenska Kyrkans relation med Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien. Eller tvärt om. Men det var något som inte stämde med rubriken. Jag visste väl att Etiopien hade väldigt snabba långdistanslöpare, men att de också hade avskyvärt viga homosexuella hade jag ingen aning om. Man upphör aldrig att förvånas, varken av det ena eller det andra. Tjälen har rotat sig djupt i både tv-tablåer och verkligheten.

Jag åt frukost med några vänner här om dagen. ”Påskdagen skulle utnämnas till kyrkans nyårsdag” sa en av dem. Det är ingen dum idé, tänkte jag. Jag behöver en gnutta hopp. Låt oss lämna den gamla, bittra, hatiska hämnden bakom oss och ta ett nytt steg i värme, förtrolighet och försoning. Gott nytt år eller i allafall God ny vår!