Sent ska syndarn vakna. Så har jag tänkt de senaste veckorna när församling efter församling öppnat upp sina digitala kyrkportar.
Tänk att vi skulle behöva en pandemi för att det här skulle bli av? Tänk att ett virus skulle behöva vara knuffen för att påminna hur oviktig kyrkolokalen är. Och ibland kanske tvärtom: Hur viktig kyrkolokalen är? Det är ju inte helt lätt att separera det där. Vad som är kyrkobyggnad och vad som bara är en yta där människor som utgör församlingen möts. Men när vi nu inte kan vara i kyrkobyggnaden, sitta på vår favoritbänk eller hänga vår jacka på samma krok som vanligt, försvinner något. En rutin, en tradition, en liten bit av vår identitet. Kan det vara nyttigt? Att prövning av vad som egentligen är kyrka?
Världshälsoorganisationen, WHO, gick i början av pandemin ut och bad hela världen om “social distancing”, socialt avstånd. På varje presskonferens och i varje dokument nämndes det, men 20 mars bytte organisationen hållning. Istället för ”socialt avstånd”, började de nu prata om ”fysiskt avstånd”. “Tekniken har gjort sådana framsteg att vi kan fortsätta vara sammankopplade utan att vara i samma rum”, förklarade WHO och mejslade fram en ny devis: social närhet, men fysiskt avstånd.
Fysiskt avstånd är onaturligt för oss människor. Det räcker att råka träffa en vän utomhus just nu för att förstå det. Vi vet inte längre hur vi ska hälsa om vi inte får kramas eller ta i hand. En social avgrund öppnas om vi inte får visa eller känna fysisk närhet. Och givetvis kommer varken pandemin eller internet få människor att avstå eller sluta längta efter fysisk närhet. Däremot kan pandemin kanske hjälpa oss förstå att social närhet är något som inte kräver fysisk närvaro.
Det är fascinerande att se den kreativitet som nu bubblar. Livesända påskvandringar. Digitalt insamlade böneämnen och kyrkorummens tillgänglighet i varje hörn av det sociala internet. Gudstjänster som inte nöjer sig med att sända från estraden, utan klipper mellan församlingsmedlemmars hem, barnrum och altaner. Präster som tidigare bara predikat för några fåtal lyssnande, vänder sig nu till kameror som potentiellt når hundratals, ibland tusentals.
Kyrkan har en särskild roll i kriser. Döden är ett tabu, så svårgreppbar och plötsligt blir kyrkans ordskrud något välkommet. En begreppsbank för allt det som man inte riktigt kan formulera själv.
Och just för alla dessa är det så viktigt att kyrkans tröskel försvunnit, att den är ett klick bort. För människor som tidigare kanske haft svårt att förklara vad kyrkan är, kan den nu förklaras genom en delning.
En from förhoppning är att detta bara är starten. Att kreativiteten nu börjat. Att vi aldrig vill återvända till en tid då kyrkan bara var en byggnad. Att hem-, cell- och bönegrupper (eller vad det nu heter) kan samlas via Facebook messenger (ni har testat deras gruppvideofunktion?) och delar livet. Att vi kommer socialt närmare varandra, trots vårt fysiska avstånd.
Om något så kan krisen hjälpa oss med det. Att förstå att telefoner inte behöver vara något som gör oss mindre sociala, utan något som binder oss tätare tillsammans.
För det är ju trots allt vi, inte lokalen, som utgör kyrkan.
Låt oss göra den levande, jämt.
EMANUEL KARLSTEN
LÄGG TILL NY KOMMENTAR