Storasyster har nu definitivt flyttat ut och lillasyster tar vindsrummet i besittning.
I det ingår städning. Nu går vi igenom också den där ena gemensamma byrålådan full med minnen som inte gått att slänga.
Vi slungas tillbaka till de tre skolåren på Cypern. Lappar, teckningar, skoluppgifter från en värld med andra ramar, helt genomsyrad av en annan och för oss exotisk nyans av kristenhet.
Det cypriotiska kalenderåret bjöd ibland på överraskningar som kändes kuriosa.
Vi blev tagna på säng när barnen kom hem i slutet av januari och meddelade att ”skolan är stängd imorgon”.
”Jaha, men jobbet då, men ... och mitt på blanka vardagen. Stängd?!”
”Det var nåt med helgon och bokstäver och grekiska …”
Vi fick läsa på. Fattiga och historielösa protestanter som vi var. Bakgrunden till lovet gick tillbaka till tre av giganterna i urkyrkan på 300- och 400-talen: Johannes Chrysostomos, Basileus den Store och Gregorios av Nazianzos.
Johannes Chrystomos var fornkyrkans mest kända predikant, så vältalig att han kallades Guldmunnen. Han var skicklig på att lyfta fram moraliska och etiska frågor på ett sätt som fick åhörarna med på noterna.
Basileus den Store, klosterarkitekten, var en gudabenådad organisatör – men också en god lyssnare med själavårdande läggning. Han arbetade för att bredda snäva dogmatiska definitioner, för att också ge rum i kyrkan för dem som tänkte och tolkade annorlunda, och därför stämplades som irrläriga.
Gregorios av Nazianzos hade fått epitetet Teologen. Han var en begåvad metodiker, skicklig i att undervisa. Han var också den store poeten, med kärlek till språkets förmåga att fånga spiritualitet.
De tre hierarkerna förklarade Bibeln ur litterära, moraliska och spirituella perspektiv. De närmade sig Gud utifrån sina gåvor och sin specifika nyfikenhet på mysteriet, precis som teologer och gudssökare har gjort i alla tider – och som de gör än i dag. Där någon är en lysande talare är en annan den som går i närkamp med att tolka läran så att tron har möjlighet att växa i en föränderlig värld. En tredje fungerar som drivankaret som ser till att kontakten till ursprunget inte brister. De anakronistiska parallellerna med ett ”såärdetävenidag” känns hisnande sanna i vår tid av polarisering. Men vänta, det blir ännu bättre:
Snopet nog gick det nämligen bara några århundraden innan deras beundrare började gräla om vem av de tre som var störst – och johanniter, basileaner och gregorianer blev allt mer bittra fiender. Låter det bekant?
Då kom det gudomliga ingripandet: En natt i juni drömde en kyrkoledare, biskop Johannes, att helgonen kom på besök. De visade sig tillsammans och förklarade: ”Som du ser är vi ett i Gud, och det finns ingenting hos oss som står i strid med de andra. Inte heller finns det någon som är större eller mindre.” Helgonen rådde biskopen att skriva en gemensam mässa som skulle firas på en dag, tillägnad dem alla tre.
Så blev det. Det satte punkt för trätorna, och sen dess är den 30 januari de tre stora lärarnas gemensamma helgdag.
I den grekiska världen överfördes firandet till skolan, och dagen blev också lärarnas dag – och det grekiska alfabetets.
Summa summarum blev det ett kyrkopolitiskt ”happy end” som jag tycker gärna kunde tas i repris, minst ett par gånger varje århundrade.
Resulterar det i en extra ledig dag, är det inget hinder.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR