1

När syföreningar var nytt och hett

”Det där hade jag ingen aning om”, säger en kvinna som har kommit fram för att prata en stund efter föredraget.

Det händer nästan varje gång, och det jag har berättat om är svensk syföreningshistoria.

 

”Sista aftonen Fjellstedt var här ,voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt. Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. Så hava vi framlevat 5 månader här i mitt hus, där samlingen blir så länge. Fjellstedt har lovat sin förbön för dessa stunder. (…)Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot. (…) Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar. Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit. (…) Våra arbeten äro hittills ullstrumpor och linnesöm.”

Det är Emelie Petersen som skriver ett brev till sin väninna Paulina Westdahl i början av 1840-talet, och det är väckelsehistoria, diakonihistoria, missionshistoria, sjukvårdshistoria, Svenska kyrkans historia, textilhistoria, välfärds-historia och mycket annat på en och samma gång. 

 

”Lapparna” är hennes tids benämning på samerna. Sannolikt har ingen av kvinnorna i gruppen mött några samer, och vi kan inte anklaga dem för en benämning och en människosyn som de har fått förmedlad i andra, tredje eller fjärde hand från missionärerna i norra Sverige.

Att hon vill att en man ska leda mötena kan vi kanske hoppa till inför, och att hon ”känner vårt kön för väl”.

Men: det är Sveriges allra första syförening som startas i Emelie Petersens hem, en av den svenska 1800-talsväckelsens centralpunkter, Herrestad i Kärda socken nära Värnamo.

 

Det ska komma att bildas Kongo-syföreningar, jungfrusyföreningar, diakonisyföreningar, Zulu-syföreningar, kvällssyföreningar och syföreningar med mer och mindre fantasifulla namn över stora delar av Sverige under resten av 1800-talet och början av 1900-talet. En grupp kvinnor i New Gottland i Kansas är med i missionshuset där och bildar dessutom en fristående, svenskspråkig syförening. ”Att dess motto skulle vara: ’Det hon kunde, det gjorde hon’”, står det i början av dess stadgar.

Det som började med pastor Fjellstedts förslag, Emelies oro och komminister Engströms erbjudande fick snabbt följder: Marie Cederschiöld, hon som onekligt hade de största gåvorna, reste till Kaiserswerth i Tyskland, blev sjuksköterska och diakonissa, kom hem och startade med stöd från bland annat syföreningar, Ersta Diakoni-anstalt, Sveriges första sjuksköterskeutbildning och Sveriges första diakoniutbildning.

 

Och det är bara ett exempel. 

Det är alltid lika roligt att berätta om Emelie och hennes vänner, men jag önskar att alla redan visste.

 

Fotnot: Emelie Petersen kallas ofta ”Mormor på Herrestad”. Hon fick aldrig några biologiska barn, men dottern till en kvinna som växte upp hos Emelie började kalla henne mormor.

 

 

Anna Braw

1 Kommentarer
Carol Thuresson
Det är alltid en högtidsstund att höra dej berätta om Mormor på Herresta, Anna! Man blir inspirerad, förundrad och välsignad över vad Gud kan göra när våra händer arbetar! Och våra hjärtan rörs för de som behöver något...