När man vet att det är slut om en stund, blir livet mer värdefullt

Är det bara jag, men det är det här med håret. När det varit helt oregerligt ett tag bokar jag tid för klippning. Morgonen då jag ska gå och klippa mig är håret perfekt. Det visar sig från sin bästa sida och liksom skrattar åt mig. Varje gång.

Avslutningarnas tid är här. Den blomstertid kom tidigt i år, och sjungs nu i aulor och kyrkor. Och i mig går en smärtsam minneston över något. Om livet som det ofta är i avslutningarnas tid. Som om det är mer levande, som om det visar sig mer. De möten man har med sina studiekamrater sista veckan kan vara mer givande än allt före. Den sista jobbveckan kan till och med den konkurrerande kollegan visa sig vara en vän. Det finns en klarsynthet i avslutningstiden. När man vet att det är slut om en stund, blir livet mer värdefullt.

Med ritualer och fester punktmarkerar vi tillvarons förändringar. Både de glädjefyllda och de sorgliga. Inga avslut är bara det ena eller det andra. Men vi knyter fast minnen, vi övar oss i att släppa det gamla. Som om vi provar oss mot det slutgiltiga. Det som kommer någon gång. Det som de olyckligaste av oss söker sig till innan det är dags. Dit alla ska, oavsett.

Det finns de av oss som ständigt behöver avslut för att stå ut med livet. Gör slut på löpande band och är ständigt upptagna med antingen en början eller ett slut. Eller de som gör tvärtom, de som vägrar avslut, gör ingenting nytt, byter vare sig jobb, bostad eller partner. Men är inte nöjda, utan tror att de slipper något genom obenägenheten till förändring. Och en del tror sig inte ha något val, trots att vi lever i en tid av valfrihet. 

”Liv uppstår ur möten och ur separationer” skriver Tunström. Var och en navigerar genom sig själv i livets trassligheter. Det som är svårt för mig, kanske inte känns alls för dig. Teorin om de anknytningsmönster vi får med oss i livsbagaget kan ge förståelse för hur just jag reagerar vid avslutningar, och särskilt uppbrott av svårare slag.

Även andra människors svåra avslut väcker egen oro. De avslut vi inte orkar se får inga blommor. Den student som hoppar av studierna, som inte orkar göra färdigt, firas inte med fest och blomsterhav. Den vän som inte orkade längre. Den som skiljer sig. Bryter upp, bryter ihop mitt i allt.

Hur reagerar jag när jag hör om andras olycka? Tar jag näring från den, och säger — tur att vi inte har det så illa i alla fall. Eller kan jag fritt möta min nästa som är där jag kan vara bara om en stund? Kan jag i stället ge en blomma till den som kämpar? Till den som står där bakom studentens glada följe. Ensam. 

Det doftar liljekonvaljer här vid mitt bord när jag skriver. Jag plockade dem till mig själv, till att fira att jag lever, nu, trots allt, och kan se ut över det nya gröna igen. Jag ser mig i spegeln. Det är dags för hårklippning. Igen.