Årets överraskning är denna: Jag gillar kampsport! (I alla fall den sortens japanskt självförsvar jag numera tränar.)
Som väldigt pandemiotränad 36-åring utan minsta lilla kampsportserfarenhet var det minst sagt en oväntad upptäckt. När jag kom hem efter träningen sa min man att han inte hade sett mig så glad på länge.
Kampsportsöverraskningen fick mig att minnas en helt annan oväntad upplevelse, en sommar för flera år sedan. Jag hade varit väldigt ledsen länge, och bestämde mig för att ensam åka tåg ner genom Europa. När jag kom till Zermatt i de schweiziska alperna, där jag skulle vandra, visade väderapparna kyla och regn dagen efter, förutom på morgonen. Så jag klev upp tidigt och gav mig iväg.
Längs slingriga skogsstigar tog jag mig upp 725 meter i höjdskillnad på fyra kilometer. Det var brant och svettigt. Och så plötsligt, efter någon timme, bakom en krök, öppnade ett helt annat landskap upp sig. Ängar fulla av små orkidéer och massa fladdrande fjärilar böljade längs en brant flod, med alptoppar i bakgrunden. Och solen sken.
Det är svårt att återbeskriva, men det är något av det vackraste jag har varit med om. Hela upplevelsen kändes som en överraskande gåva till mig.
När jag nyss läste romanen Jack av Marilynne Robinson blev jag påmind om hur nära överraskning och nåd ligger varandra. Boken handlar om prästsonen Jack Boughton, vars liv präglas av missbruksproblem, fängelsestraff och svek. Han är övertygad om att han är förutbestämd att förstöra allt och alla som kommer i hans väg, hur väl han än vill dem, och håller sig därför ofta för sig själv.
Men så träffar han av en slump den oklanderliga afroamerikanska lärarinnan och prästdottern Della Miles – och de blir djupt förälskade. Trots att deras relation enligt Söderns dåvarande raslagar är olaglig, att de på ytan är helt olika, att ingen tror på dem och att Jack med allt han är försöker hålla sig undan Della, går kärleken inte att stoppa. Förälskelsens kraft överraskar dem båda.
Vid ett tillfälle säger Della till Jack, som har svårt att förstå vad hon ser i honom: ”Men en gång i livet, kanske, tittar man på en främling och man ser en själ, en strålande närvaro, främmande i världen. Och om man älskar Gud görs alla val åt en. Det är omöjligt att vända bort blicken, man har sett mysteriet – man har sett vad livet handlar om.” Della har sett hans själ, och därför vet hon bättre än att tänka på Jack som folk gör när de dömer honom: ”Herren säger ’Dömen icke’, för när Han tittar på människor ser Han bara själar. Inget annat. Jag har nog sett ett fåtal andra. Ungar på skolan. Din är den ljusaste.”
Genom Jack och Della gestaltar Marilynne Robinson att det i varje liv, oavsett vad vi har gjort och hur vi ser på oss själva, finns möjlighet till oväntad godhet och oanat ljus. Att få möta nåd. Och nåden kommer per definition som en överraskning.
Kanske, jag tror det, blir det därför enklare för oss att uppleva att tillvaron rymmer en överflödande godhet och att vi alltid har en möjlighet att välja den (som Marilynne Robinson beskrev nåd i Kyrkans tidning år 2015), om vi ger oss själva möjligheten att bli överraskade. Som att våga testa något okänt, satsa på en till synes omöjlig kärlek eller ge sig ut på vandring i okänd terräng.
Lina Mattebo
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR