Molnighet, klarhet, storhet

Vad är det för väder hos dig i dag? Sol, värme, ljus? Grått, kyla, regn? Nu menar jag inte vädret utanför fönstret utan inombords.  Här är det mestadels soligt, inte minst över mitt lilla barnbarn där vi kan tala om högsommarvärme! Men jag känner många som lever i ihållande regn. De avundas mig det många tar för givet, som att ha familj, vänner och trygghet. Andra har det bra på ytan men lever i skuggan av depression, ohälsa, arbetslöshet etcetra. Jag möter många som ”har allt” men inte blir kvitt känslan av tunga moln inombords. Anledningarna skiftar men en sak vet jag: man kan behöva prata, klaga, skratta, utmanas och avlastas för att få hjälp att skingra molnen.

Jag har läst att ett av orden för 2016 är ”självfrälsning”. Det är ett starkt ord och en motsägelse i sig själv. Ensam är inte stark. Men ”självförverkligande” då? Att vara sig själv fullt ut kan vara att nå sin fulla potential.  En forskare lyfte fram hur positivt påverkad världen skulle bli om vi alla kunde coachas fram till vår ”godgiven strength”. Vår gudagivna styrka, vår unikhet, vår gåva, vårt bidrag – tänk vilken skattjakt! Men så var det där med moln som tynger …

Ett exempel är en man jag lärde känna när jag var utbränd. Då var han en klippa, perfekt uthuggen för syftet. Han lyssnade, gav råd och såg både mina svagheter och styrkor. Flera år senare mötte jag honom i ett nytt sammanhang och då var rollerna ombytta. Det som grep mig mest var inte hans nya skörhet utan hans ord om att hans värde alltid har suttit i hans duktighet. Vad händer då när man inte orkar prestera det man tycker man ”bör” för att ”duga”?

En annan person är ”herr 110 procent”. Att nöja sig med mindre än det absolut bästa (alla kategorier) har aldrig funnits på hans karta. Men … nu är han arbetslös, långtidssjukskriven och har inte alls förutsättningar att leva som han vill. Vem är han då? Lika stor människa, säger jag. Usel, säger han.

Tänk dig följande:

Förvirringen har lagt sig som en vit dimma över ditt inre landskap. Insikten över vägen är inte längre klar. Du ser steg för steg men längtar efter överblick och börjar undra om det inte är hög tid att damma av din inre kompass? Det skulle kännas bra att säkerställa att/om du ens går i rätt riktning. Din gamla karta var tidigare knivskarp och symbolerna för vägar, hinder och mål lättbegripliga. Men nu är den utnött, vägarna diffusa utan tydlig riktning och symbolerna svårtolkade. Det är tröttsamt att bara se en snutt av vägen och inte veta vart den bär. Så du slår dig ner vid vägkanten och … vadå? Inväntar att dimman ska lätta? Väntar på att någon förbipasserande ska stanna och ge dig direktion? Reser dig upp och fortsätter åt något håll, steg för steg med dimman hängande över dig? Tänker ut ett sätt att damma av din inre kompass så att mål och riktning blir rätt? Inser att din karta har gjort sitt och att det är dags att skriva om den?

Jag är solskensglad över att få coacha människor till att hitta sina gudagivna styrkor, sin inre kompass, sina mål och verktyg att skriva nya kartor. Och för alla regndrabbades skull tror jag att det efter regn kan komma solsken. Oavsett om livet känns surt så finns det frö som är sått inom oss alla kvar och väntar på att växa sig starkt.

 

Irene Strålberg

0 Kommentarer