Mitt hjärta ropar efter hjälp

Jag skriver krönika i ett blommande Sommarsverige. Mitt hjärta svämmar över när jag ser grönskan och hör fågelsången. Det är så vackert att det gör ont, som min mamma brukar säga. Gud vet! Jag är så tacksam över allt detta liv, att jag får vara mitt i det. Det är som om Guds kärlek får kläder, en lekfull och färgglad dräkt av grönskande liv. Det är lite som att jag får syn på Gud!

Men mitt i allt det vackra behöver jag ändå få skriva om mina frågor och det som hindrar min glädje. Jag behöver få dela mitt rop på hjälp, helt enkelt. Herre, förbarma dig!

Det finns i vår värld människor med makt som gör lögnen till sin livsluft och stjäl andras framtid. Det vävs så många lögner att osäkerheten får människor att tystna. Lögnen har gjorts till ett vapen i maktlystnadens händer. Vad ska vi göra? Jag lyfter min oro till Jesus Kristus, som är världens ljus och befriande sanning. Lys upp vår värld igen! Lys in i förvirrad tystnad, lys in i ängsliga hjärtan och ge oss mod att avslöja lögnerna! Ge oss mod att vara ljus i världen, som du är ljus.

Det finns ett mörker inom oss som kan få oss att blunda för andras mänsklighet. Jag går inte fri, jag känner också detta mörker. Jag ser det vardagsvåld som rasismen är, ett ständigt förnekande av människors värdighet. Inte bara i andra delar av världen, utan också här. Så mycket av vår välfärd hör ihop med system som blundat för andras livsvillkor och värdighet. Det har varit praktiskt att utnyttja billig arbetskraft, det har lönat sig att blunda. Jag ropar till Gud om att ljuset inom oss inte ska bli mörker. Om hjälp att förstå hur vi kan älska medmänniskan bättre. Inte bara med ord, men med handling.

Det finns ett mörker, ett sätt att blunda i världen som gör att vi inte ser naturen som Guds goda skapelse. Som gör att vi inte delar Guds skaparglädje. Som gör oss blinda för hur vi hör samman med allt levande och blinda för det lidande vi orsakar där vi drar fram. Jag förtvivlar över oförmågan till verklig förändring när det gäller att ta ansvar för den miljö- och klimatkris vi är mitt uppe i. Mitt hjärta ropar efter hjälp. Jag ropar till den som känner vetekornets väg bättre än någon annan, som dör med oss för livets skull. Till vem skulle jag annars gå? Kristus, förbarma dig!

Ett coronavirus påminner oss om hur skört allt är, hur lite som skiljer oss från döden och hur nära vi hör samman. Vi har verkligen inte kontroll nu. Vi brottas med vår rädsla och skäller på andra för att bota vår egen oro. Många har förlorat vänner och anhöriga. Lider av isolering eller kämpar med sjukdom eller förlorade inkomster. Här i Sverige och runt hela vår värld. Pandemin avslöjar orättvisorna, hur olika våra förutsättningar är när tiderna blir svåra. Frustration och oro växer. Människor saknar mat för dagen. Herre, förbarma dig! Vi behöver hjälp att inte bara hålla ut, utan också ställa om.

Jag ser hur människor har vaknat till större medkänsla och ansvar för andra. Jag ser godhet och glädje, engagemang för framtiden, människor i rörelse för livets skull. Men just idag behöver jag få ropa till Gud, för kampen mot makterna och härskarna känns övermäktig. Jag ropar: Försoningens mästare, du ofattbara kärlek. Ge inte upp om människan! Stå kvar med oss! Jag ropar i förtroende, tillsammans med många: Herre, förbarma dig!

0 Kommentarer