Men nu står den mig upp i halsen. Ända upp! Jag längtar efter att allting ska vara på riktigt.

När jag växte upp på 70-talet hängde dikten ”Ett barn” på en affisch i väntrummet på bvc. Jag förstod den kanske inte helt och fullt, men jag älskade den. Den berörde mig. Senare upptäckte jag den på väggen i lärarnas kopieringsrum och i taket (!) hos tandläkaren. Du kanske har sett den?  Den börjar så här:  ”Ett barn som kritiseras — lär sig att fördöma”.  Lite senare kommer raden:  ”Ett barn som utsätts för ironi — får dåligt samvete.”

Under de senaste åren har jag tänkt mycket på barn och ironi. Anledningen är att jag 2009 så smått började jobba i församling igen efter ett åtta år långt uppehåll.  Och jag märkte en skillnad. Ironin hade flyttat in i söndagsskolerummet.

Förklaringen är kanske att det är ”den ironiska generationens”  barn vi har i söndagsskolorna nu. Den ironiska generationens barn har garden uppe. De vet att allting plötsligt kan visa sig vara tvärt emot vad man tror så det gäller att vara på sin vakt.  Och när man sitter där och hör söndagsskole-ledarens fantastiska berättelser om Jesus som går på vattnet så är det lätt att man i ren självbevarelsedrift tittar sig omkring, höjer ögonbrynen, tar på sig en uttråkad min och säger: ”Eller hur?”. Alla barn gör naturligtvis inte så, men det räcker med några stycken så har osäkerheten spridit sig i gruppen. Och man kanske inte vågar dela ett böneämne fast man egentligen skulle vilja. För tänk om man skulle säga något som får hjärtat att klappa lite extra och så börjar de andra himla med ögonen och mumla ”seriöst?”. Och vad menas egentligen när söndagsskoleledaren säger: ”Vad snyggt att du har blandat blått och orange på din ljuslykta.” Menar ledaren då att det är snyggt? Eller att det är ”snyggt ;-)”?

Jag är själv helt marinerad i ironi. Jag har skyddat mig med den. Jag har gjort mig rolig genom den. I kyrkan har jag använt den för att munhuggas med tonåringarna och känt mig lite cool. Eller cool och cool, men inte så mesig som de vuxna var när jag växte upp i alla fall. Men nu står den mig upp i halsen. Ända upp! 

Jag längtar efter att allting ska vara på riktigt. Att vi ska få bygga en trygg miljö för våra söndagsskolebarn. Där  ironin får stanna utanför. Söndagsskolan behöver inte vara en cool plats där allt är superkul. Coolt och superkul kan vi få på andra ställen. 

Tänk om söndagsskolan fick vara en plats där vi delar liv på riktigt. Där ingen behöver vara rädd för att bli satt på pottkanten. Där man inte noggrannt behöver läsa av ledaren eller de andras ansikten för att utröna om de menar vad de säger. Här kan vi berätta hur vi har det och till och med be för varandra.

Kanske också lyssna in de fantastiska bibelberättelserna med vidöppet hjärta och få upp ögonen för att de kan betyda något för livet jag lever här och nu. Sist men inte minst längtar jag efter att få förmedla det hopp som vi har i  Jesus, både nu,  och in i evigheten! Kanske inte superkul, så där så att vi asgarvar hela tiden, men superviktigt!