. . . men ingendera sidan förstod den andra bättre

Politiken blir roligare om vi använder alla våra sinnen, också de för färg och form”, skrev ledarskribenterna Barbro Hedvall och Göran Greider i sin bok om klädstil och politik för några år sedan. Så kan det kanske vara i Sverige — kläder kan användas som kreativa identitetsmarkörer. Men i Mellan-

östern är frågan om vad man har på sig tillspetsad. Så mycket roligare blir det inte; däremot upprättas med hjälp av kläder ännu en typ av barriär mellan människor.

Ett exempel på detta finns i den palestinske juristen och författaren Raja Shehadehs senaste bok, Occupation Diaries (Profile Books 2012). Shehadeh berättar här om en utflykt som han gjorde med några vänner, både palestinska och utländska, till Wadi Qelt mellan Jerusalem och Jeriko. Just som gruppen hade slagit sig ner vid en vattenkälla kom ett annat sällskap som också var på utflykt, en palestinsk familj på fem vuxna och fyra barn. Männen hade skägg, två yngre kvinnor bar hijab (huvudduk) och en ytterligare kvinna bar heltäckande slöja, niqab. Alla tre kvinnorna hade långa svarta kjolar. ”Av vårt utseende och våra kläder måste denna dystert klädda familj ha dragit slutsatsen att vi var israeler”, skriver Shehadeh. Bara arabiskan gav vid handen att det västerländskt klädda sällskapet tillhörde samma folk.

”Tyvärr”, fortsätter Shehadeh, ”gjorde vi inte vad som skulle ha varit normalt att göra för några år sedan. På ena sidan var de, de misstänkta islamisterna. På andra sidan var vi, de sekulära. Mellan oss vattnet. Ingen av oss gick över till deras sida för att bjuda dem att göra sällskap med oss. På så vis etablerades ett avstånd emellan oss som var mycket större än den lilla vattenkällan.”

När Shehadehs sällskap hade huggit in på sin medhavda matsäck, reste sig plötsligt en av kvinnorna på andra sidan och skrev på klippan bakom sig: ”Gud sänder vem Han vill vilse, och leder vem Han vill på den rätta vägen” — en vers ur Koranen. En man i Shehadehs sällskap protesterade mot detta klotter, vilket bara fick till följd att det intensifierades. Kvinnorna på andra sidan började skriva ”Allah, Allah” på varenda sten de kom åt. Ett gräl uppstod mellan de båda sidorna och hotade att urarta i slagsmål. ”Se bara på deras kläder!” ropade en av de skäggprydda männen. ”De tillverkas av dem som exploaterar oss och förtrycker vårt folk.” Hur passande var det inte, reflekterade Shehadeh, att detta gräl skulle koka ner till en fråga om kläder.

För kläderna uttrycker två olika livsstilar. Den ena hängivet islamisk, den andra demonstrativt sekulär. Också bland de kristna blir behovet av att markera identiteten allt starkare: korsen runt halsen blir allt större, och tatueringarna allt mer extravaganta. ”Den lilla bit av Palestina som återstår för oss slits itu av de motsatta lägren, med Israel — som självt är lika slitet — i mitten”, skriver Shehadeh.

Något slagsmål blev det i alla fall inte mellan det sekulära och det religiösa sällskapet. Vreden lade sig, och en osäker, temporär fred inträdde — men ingendera sidan förstod den andra bättre.¶