Nyligen medverkade vår socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi i SVT:s intervjuprogram Min sanning (23/1). Intervjun med Anna Hedenmo utvecklades till ett samtal om diakoni. Om kyrkan som tröst och stöd i svåra lägen i livet.
Shekarabi är själv tidigare flykting och en av alla dem som aldrig beviljades flyktingstatus, men fick stanna tack vare amnesti. En man som på djupet förstår att behovet av att fly inte upphör bara för att de rika länderna stänger sina gränser eller för att vi luckrar upp mänskliga rättigheter som asylrätten.
I programmet uttryckte han en stark vånda inför att behöva bedriva en inhuman flyktingpolitik. En ögonblicksbild av en socialdemokrati som gör våld på sig själv. Ett moraliskt dilemma i korselden mellan det egna samvetet och partistrategierna för att tilltala en främlingsfientlig strömning i väljarkåren.
I sökandet efter en väg ur den rävsax han beskriver att han sitter i ringer han ärkebiskopen. Det blir en beskrivning av en människa som är på väg att förlora sig själv i att vara sin omvärld till lags, som i desperation som söker vägledning hos Guds högsta representant.
Och ärkebiskopen skickar en själavårdare. En präst som hjälper Shekarabi att göra en lista på fördelar och nackdelar med de olika politiska handlingsalternativen. En process som leder till att ministern landar i slutsatsen att ”ingen vinner på ett ohållbart flyktingmottagande”. En stark lättnad infinner sig, och han talar om ”klarsyn”.
Ledarskribenten Jonas Eek beskriver kort därefter i Kyrkans tidning att han blir glad att se detta. ”Glad över en minister som utstrålar omdöme och tacksam över en kyrka som fungerar.” Hans slutsats är att ”Det är uppenbart att kyrkans samtalsstöd är en tillgång för samhälle och enskilda.”
Men är det verkligen det som beskrivs här? Ett stöd i att göra det rätta? Eller är det snarare ett uttryck för att kyrkan, som så ofta förr genom historien, ger moralisk legitimitet och sinnesro åt en världslig makt som sätter sig över sin inre röst, eller Guds röst om man så vill. Vad är det för slags teologi?
Att säga att ”ingen vinner” blir ju nämligen ett helt uppenbart förbiseende av de människor som svälter i skogen på gränsen mellan Vitryssland och Polen, de barn som bor i dragiga tält i överfulla flyktingläger och de oppositionella som aldrig ens kommer att kunna få sina ansökningar om asyl prövade. Samtidigt som talet om ”ohållbar migration”, gör sanning av något som inte alls behöver vara det.
Jag tänker på hur Hanna Arendt förklarar den byråkratiska ondskan. Att tyskarna under andra världskriget inte var ondare än andra människor, utan bara medhjälpare inuti ett ondskefullt system. Hur det alltid finns sätt att rättfärdiga monstruösa gärningar. Europa har en mycket mörk historia av att stänga gränser just när nöden är som värst utanför. Det är inte första gången inhumana beslut rättfärdigats med att det är en jobbig men nödvändig plikt, men ändå är det som att många inte vill kännas vid hur historien upprepar sig. Eller riktigt minns uppdraget som alla profeter och Jesus själv offrat så mycket för att förklara för oss.
I ett omoraliskt system måste kyrkan förmå att vara mer än lättnad för pressade individer. Kyrkan kan inte vara det som en katolik formulerade det på facebook: ”En kyrka som stryker balsam på maktens själar så att de inte ska plågas allt för mycket av andras lidande”. Det är inte den sortens resurs för ”samhället” som kyrkans samtalsstöd är menat att vara. Kyrkan måste i stället på allvar våga ta sig an att vara den profetiska rösten. Oavsett vad makten vill höra. Människovärdet är okränkbart, inte en förhandlingsfråga.
Anna Ardin
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR