Låt barnen komma till mig

Jag hör ett klirrande ljud från kyrkans andaktsrum. I dörröppningen känner jag doften av chokladdrickyoghurt. Den är uthälld i sanden där böneljusen brukar stå. Jag ser de flätade korgarna där böner brukar läggas. De är nu fyllda av gegga som rörts runt av de fina glasstenarna som ska symbolisera bön. Och med ryggen mot dörren känner jag igen min dotter, som med glädje dippar oblat, Kristi egen kropp, i denna heliga röra som om det vore chips och dipp.

Jag är ett av de barn som växte upp i kyrkan och stannade kvar. Församling var en självklar del redan som barn. Jag gick i söndagsskola, scouter, konfirmation och tjejgrupp, spelade dockteater, satte upp tält och gick luciatåg. I nöd och lust – församling från spädbarnsrytmik till ledaransvar och predikouppdrag. Nu önskar jag mina barn samma hemkänsla. Hittills går det bra. Min dotter längtar dit, även om vi oftast firar gudstjänst i hallen eftersom det mesta får höras där (utom just det som pågår i gudstjänsten). Som tur är är ju kyrka också kyrfika. Men när kakan är uppäten är sockerkicken och sömnbehovet på topp och då ska det springas. Gärna fram och tillbaka på estraden. Gärna nära dopgraven.

Barn och unga är ofta en mycket viktig del av församlingars arbete. Många församlingar kämpar med att locka, beröra, engagera och involvera. Många drömmer om barnvagnar och högar av Converse och ropar ut att barn och unga är välkomna. För att få dem att känna det tror jag det viktigaste är inställning. Att glädjas åt att unga människor känner sig hemma i Guds hus, istället för att klaga på att kyrkan är rörig efter konfaövernattningen. Att se barn som människor och inte ha med dem i gudstjänsten bara för att kunna ställa svåra frågor till dem, skratta åt svaren och sedan skicka ner dem i källaren.

Inställning behöver inte kosta pengar, men kan ge en flergenerationsrikedom utanför budget. Och som partisk vill jag säga att det inte skadar att smickra oss föräldrar. När en gudstjänstfirande frågade om hon kunde bära min dotter medan jag tog nattvard smälte jag en aning. När en kvinna skrev upp datum för mitt planerade kejsarsnitt, i sin privata kalender för att kunna be extra mycket den dagen, kände jag något himmelskt flimra förbi. Bön för mig, jag som inte ens är medlem.

I Mark 10:13 står det att ”folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem”. Tänk om det inte främst var barnen som skulle bort? Tänk om det var ”folket”, deras föräldrar? Vi småbarnsföräldrar kokar ju sällan kaffe, orkar inte vara ledare och tackar inte för predikan eftersom vi inte hör den. Vi är tankspridda, luktar kräks och dyker kanske inte upp på flera månader och när vi väl gör det tvingar vi inte sällan församlingen till rörelsesång. Kanske visste lärjungarna det?

Jag tror och hoppas att Jesu hälsning ”låt barnen komma till mig”, även inkluderar föräldrar. Därför går jag och min man med i församlingen gudstjänsten då vår son barnvälsignas. Vi vill vara med på riktigt. Vi har blivit så väl omhändertagna och vi behöver församlingens och Guds hjälp att vägleda Harry, han som himmelriket tillhör, djupare in i den kristna tron. Vem vet, kanske blir då Kristi kropp ett lika naturligt dippalternativ som sourcreme and onion-chips?

 

AnnaSara Gotting

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar