Krampakting håller vi tag i saker/... så att vi blir andligt immobila

Det sjunger i järnvägsskarvarna.Du-dunk-du-dunk. Jag är på väg hem. Hem till viddernas och spovens rike. Hem till ljusa nätter. Hem — och ändå inte.

Bilden är nämligen gammal.

I dag är jag inte nitton utan rejält fyrtio plus. Banan norrut är numera slätt tillrättalagd och sjunger inte mer. Förresten åker jag inte längre tåg. Jag klämmer in min familj i bilen och avverkar landsväg i sex timmar i stället.

Spoven finns. Vidderna finns. Nattljuset finns. Men hemmet är fysiskt förlorat. Någon annan ska haka fönstret på glänt i vindsrummet mot väst.

När Jesus bad för sina lärjungar, och försökte göra klart för dem varför han skulle lämna dem, handlade det talet om att åka hem. Hem för att röja plats, hem för att så småningom hämta hem dem också. Rätt tänkt, så fel det blev. Trösten till de trögtänkta blev också den snabbt missförstådd. Tidvis har hans efterföljare trott att poängen var att slå sig ner och vänta vid vägrenen. De har förlorat sig i en sömnaktig hemlängtan, lagt sig ner i väntan på ett Ovan Där.

Men det var aldrig meningen att jag skulle sluta leva, andas, älska eller glädjas i väntan på det fullkomliga. Det var tänkt att jag skulle gå. Söka nya vägar, omfamna nya och förändrade landskap. De första kristna kallades ibland Vägens folk eller ”de som följer vägen”. Det är ett viktigt och vackert namn.

De fick inte sitt namn efter målet — de kallades inte ”himlens folk” eller ”Paradisflocken”. Nej, de var resenärer, vars kännetecken var att resa. Det säger något viktigt om närvaron här och nu.

Att det gäller att inte förlora sig i det som handlar om ”sen” och ”därframme”.

Resan skulle jag göra tillsammans med de kära och nära — vännerna — grannen i terminalen, på busshållplatsen, i kyrkbänken.

Vi är varandras stora glädje och utmaning. Det gäller att hantera den så att vi inte ångrar resan när den är över.

Ett misstag vi ofta gör är att försöka knyta vår hemkänsla till fysiska ting. Krampaktigt håller vi ibland tag i hus, saker, orter och annat så att vi blir andligt immobila, fjättrade och trötta.

Predikaren mässar: Det finns en tid för allt, för varje företag under himlen, en tid att samla, en tid att skingra, en tid att plantera, en tid att rycka upp. Man kan läsa honom som en torr redovisare över alltings förgänglighet. Men man kan också läsa in en uppmaning att inte låta sig bli ägd och bunden. Det är ett budskap som vi är svältfödda på. Vi storknar av vårt prylöverflöd. Lika lätt kvävs vi av de färdiga tankarna som inte längre har något rum för nya. När vi fastnar i dem saktar stegen in.

 Predikaren avslöjar att det finns en rörelse djupare än allt det som flödar förbi i livets rännilar. Det kommer, passerar, rinner vidare. Du också.

Inuti är du gränslös och tidlös och omsluten av Jesus beskyddande böner. I den oändligheten — tror jag — vilar hemligheten om vår hemort i Guds rike här och nu.