En av många "konstgömmor" i sommar finns i Stora Magasinet i Lövstabruk i Uppland. Där kan man just nu se verk av målaren och skulptören Lotta Melanton som jag följt genom åren. Hon är en konstnär som envist försöker få kontakt och dialog med kyrkan. Det är inte så enkelt för hon pratar inte "kyrkiska" och inordnar sig inte i det vanliga församlingslivet. Hon vill hellre berätta om änglarna som finns runt omkring oss och de osynliga portarna till en större samhörighet. Jag vet inte hur man får kyrkan att lyssna på praktiker som vill samtala bortom orden om subtila andliga ting?
Men jag minns när Lotta Melanton kom hem från ett besök i det sönderbombade Sarajevo på nittiotalet. Då började hon göra runda ljusportar i terazzobetong som hon målade med guldfärg. "Ljuset är det enda vi har", sade hon. "Det finns där hela tiden men vi ser det inte. Det förbinder oss men vi vet det inte."
Hon var bara åtta när hennes berömda konstnärsföräldrar Erland och Kajsa Melanton tog med henne till katedralen i Milano. Det var efter kriget och de hade rest genom det sönderskjutna Europa och mött många människor som bad om kläder och mat. Den gången var det ett gyllene mosaikgolv och de väldiga ljuskupolerna som talade till det lilla barnet. Och mitt i allt dök en stor flickkör upp iklädda vita klänningar och vingar. "Titta, där är ju änglarna!", tänkte hon.
Idag har Lotta Melantons änglabilder visats i många kyrkor. "Änglarna landar" kallar hon dem. Vita och bevingade lyser de genom silkespapper mot en himmelsblå fond och kommer singlande ned och landar på huvudet eller lite "utanför ramen".
Den här gången är det en annan bild som griper tag i mig. Den är nygjord och kom i drömmen, säger hon. Hon såg en kvinna gå genom Sinai öken med ett barn i famnen. Hon visste att kvinnan var på väg hem. Och att barnet i hennes famn var av Guds energi. En madonnabild, om man så vill. Men som alltid när det gäller Lotta Melanton så handlar det om oss som människor och inre möjligheter som vi inte ser.
Vi står länge framför ökenmodern med gudsbarnet i famnen. Bilden kom i drömmen efter vårens målarresa till Jerusalem. Ännu en plats sargad av strider som hon väljer att besöka. Ett skäl är ljuset, som hon beskriver som ett "högre ljus" och som man anar i bilderna från Jerusalem som också finns med i utställningen på magasinet.
Jag tar emot det som ett budskap om Guds närvaro materialiserad genom drömmen och konstnärens penslar till ett barn i en kvinnas armar. Det kunde vara vem som helst av oss som går där i den uttorkade öknen. Frågan är om vi ser möjligheten? Om vi förstår att vi bär Guds fred i famnen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR