Per-Inge Lidén drabbas av insikten att det kanske inte finns något sen. Ska vi förändra världen är det här och nu som gäller. För sen vandrar vi mot det eviga ljuset.
Att dö är en märklig del av livet. Vi lever, fyller våra dagar med aktiviteter, planerar och drömmer, och så en dag. Är vi inte med längre. Jag har mött döden i samband med begravningsgudstjänster. Suttit och betraktat den förut så levande människan. Lyssnat till människors berättelser. Om livet och allt som inte längre är. Anat ett liv som levts i kärlek, smärta och glädje. Ofta har jag förundrats över hur komplext det är att vara människa. Så har döden kommit ännu närmare. Människor jag känt som inte längre är. Och en gång, när jag var femton år stod jag på Stavnäs kyrkogård och stirrade ner i min egen faders grav. Den dagen blev jag vuxen. |
Så en dag för fem år sedan klev döden in under skinnet. Jag fick kärlkramp och mitt hjärta hade svårt att få syre när jag rörde på mig. En viktig artär i hjärtat höll på att stängas för mitt blod. Det blev operation. En morgon stod jag och väntade på taxin till Örebro lasarett. Jag såg huset och min familj och tänkte att kanske lämnar jag dem nu för alltid. Vad gav jag till dem egentligen? Vad gjorde jag av det här livet? Och det blev tvagning med desinfektionsmedel, rakning av kroppsdelar, nedsövning och uppsågning och ett hjärta som nästan fick stannas. Och ja, jag var dödsförskräckt. Hade det hänt för 30 år sedan hade man inte kunnat göra ingreppet. Då hade jag inte levt nu.
Men jag vaknade. Med en ny åder direkt in till hjärtats kranskärl. Lärde mig att andas och gå igen. Men det gjorde något med mig. Jag blev annorlunda, orädd på något vis. Och jag tänkte; vad ska jag göra nu. Med alla dagarna som kommer.
Det som hände var att jag fick en förnimmelse av att det kanske inte finns något sen. För så hade jag sagt mig; det och det ska jag göra när jag blir äldre. Sen. Men vem av oss vet om det kommer något sen vandrande emot oss. Nej vill vi förändra världen ska vi göra det nu. Hur farligt kan det vara att göra intervjuer, vara kommunalråd eller ställa upp till Europaparlamentet? Förmodligen inte farligt alls om man jämför med en hjärtoperation. Jag fick en ny förälskelse i livet och jag fattade ett beslut. Jag kanske inte kan förändra hela världen men jag ska satsa allt på att förändra det jag kan. Här och nu.
Det är allhelgonatid. Vi tänker döden och de människor som inte finns hos oss längre. Och så minns vi kyrkans martyrer och alla andra som satsat hela livet för det de trott på. Min favoritmartyr heter Kimpa Vita och var en kongolesisk kvinna, fredskämpe och teolog som levde i slutet av 1600-talet. Hon kämpade för att återupprätta kongoriket och den kristna tron med en afrikansk färgning. Hon upplevdes naturligtvis som ett hot såväl av europeiska missionärer som av den kongolesiske kungen och i gott internationellt samförstånd eldade de upp henne en dag 1706. Men hon betyder mycket för många kongoleser i dag och även för mig.
En dag är det så att alla vi som läser denna tidning inte finns mer. På den här jorden. Förmodligen kommer vi då att stilla vandra vidare mot det stora och eviga ljuset och möta kärleken. Gud. Det känns bra. Men den stora frågan är. Vad gör vi med alla de här dagarna vi har och som kallas livet. Kära läsare. Kom loss. Nu.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR