Jorden vår arvslott och skapelsen vårt familjeföretag

Av och till skriver tidningarna om generationsskiften i stora företag. Det som en tidigare generation grundat och byggt upp ska tas över och utvecklas för en ny tid.

Generationsskiften och arv blir ofta delikata frågor även utanför miljardkoncerner som Bonnier eller Ax:son Johnson. Ett arv är förväntningar och ansvar. Och nog är just ansvarskänslan det som borde omfatta ett annat arv, nämligen vår gemensamma miljö?

Om vi tror på förvaltarskap blir den bär-ande tanken att vi ärvt jorden av tidigare generationer och lånar den av våra barn. Då har vi ingen rätt att passivt ignorera situationen eller att aktivt förvärra problemen genom fortsatt miljöförstöring eller vanskött ekonomi.

Framgångsrikt blir det företag som ansvarsfullt vårdar och utvecklar sina resurser och värnar sina medarbetare. Samma sak gäller jorden vi ärvde, där vi blickar bakåt med respekt och framåt med kärlek. Det är en gammal insikt som allt för ofta fått ge vika för kortsiktiga intressen.

Vill man måla denna ansvarstanke i sakrala färger kan vi gå tillbaka till skapelseberättelsen i Genesis.

Inte skapade Gud jordens resurser för att vi, i människosläktet, förvaltare av Hans skapelse, skulle fördela dem så skevt att somliga kan ägna sig åt konsumtonsfrosseri medan andra inte har mat för dagen?

Inte skapades havens giganter och sjöarnas fiskstim för att människorna skulle utrota valarna och fiska ur haven?

Inte skapades markens alla djur för att mänskligheten skulle utsätta dem för obeskrivligt lidande under plågsamma transporter eller i en ovärdig slaktindustri?

En tolkning av Genesis sex skapelsedagar är att dela upp dem i tre plus tre. De tre första dagarna skulle Gud ha ägnat åt att forma sin skapelses fyra dimensioner, ljus, himmel, vatten och jord. Därefter skulle han fylla varje dimension med himlens fåglar, havets fiskar, jordens djur och slutligen skapa människan till sin avbild och till förvaltare.

På flera sätt påminner detta om både de gamla grekernas fyrelementslära (eld, luft, jord och vatten) men också om sakernas ursprung i sydostasiatiska trosföreställningar. Förvaltarskapet är därmed på inget sätt ett kristet reservat utan ett allmänintresse för alla, med eller utan tro. 

Oavsett om, och hur, vi läser Genesis är jorden vår arvslott och skapelsen vårt familjeföretag. Med det sagt kan vi konstatera ett allt annat än positivt bokslut. Med skövlade skogar, förorenade sjöar, utfiskade hav, vanskötta djur och med en skev resursfördelning är vi i trängande behov av en konkursförvaltare.

Alternativet är att vi gör om och gör rätt både lokalt och globalt. Vi kan bygga från grunden och göra det tillsammans. I den utmaningen kan konservativa förvaltare, gröna radikaler, visionära socialliberaler och demokratiska socialister förenas. Det är inte för sent men det är bråttom.