Jag tror att min positivism skulle ha skalats av ända inpå benet under en sådan livsresa

Även Irene Strålbergs positiva livssyn får sig en törn inför de svårigheter hon ser att att flyktingar ställs inför i ”trygga Sverige”. Vi är en större och brokigare familj som ska samsas.

Det är vackert ute: bomullslätt snö, blekt rosa soldis — men onödigt kallt så jag hoppar över promenaden och tänder en brasa i stället. Kattungen leker glatt, jag är frisk och dagen är min. Jag har det oförskämt bra och vet om det.

Min plan var att krönikan skulle handla om positivism, framförallt om min afrikanska systers förmåga att vara tacksam trots stora bekymmer, och om den vilsna ensamkommande femtonåringen som orkar bli glad för det lilla trots att hans liv är så svårt. Optimisten Irene ville lyfta fram ”positivism och tacksamhet trots allt”. Men eftersom vår verklighets kulisser och scener allt oftare visar sorgliga dramer blir det allt svårare även för mig som lättare ser ljus än mörker att inte bli mörkrädd.

I dagens tidning läser jag till exempel om den grymma och utbredda förföljelsen av kristna runt om i världen, ja även på flyktingboenden i våra egna städer. Min familj blev vän med en konverterad muslim från Jemen som det svenska samhället tyckte borde kunna dela asylboende med muslimer. Han vågade inte ens sova. En kristen församling förstod och gav honom hemligt husrum.

Femtonåringen jag nämnde har inte lärt sig att läsa och skriva ens på sitt eget språk. Här i Sverige måste han lära sig prata och förstå svenska. Och läsa och skriva. Och räkna. Och lära sig om en helt ny kultur där nästan allt är främmande: språket, klimatet, människorna, naturen, trafiken, affärerna, maten… Och samtidigt bära ensamheten och oron för sin familj — lever de ens?

Min afrikanska syster kunde inte ta sin son med på den långa, livsfarliga flykten. Nu är det tio år sedan hon höll honom i sin famn och hon slåss fortfarande förtvivlat för att få hit honom. Här i Sverige har hon kämpat sig till både språk, utbildning och jobb och mött både värme och kyla, framsteg och bakslag, välkomnande och bortstötande.   ”Det finns så mycket hat hos människor i Sverige”, sa hon en uppgiven kväll då hon hade berättat om flera nya händelser med såväl spontan rasism som uträknade, hotfulla elakheter. ”Vi som har flytt från ondska börjar nästan tro att det vore lika bra att återvända”, suckade hon trött.

Kan vi komma i närheten av att begripa hur mycket flyktingar har att gå igenom även här i ”trygga Sverige”? I landet där så mycket måste läras och förstås. I landet där man får kämpa för att känna sig hemma, och där man ändå ständigt påminns om att man inte är välkommen.

Hur skulle du må om du hade levt bland krig och fasor, tvingats lämna allt och fly till en annan del av världen där så mycket, inklusive språket, var främmande? Jag tror att min positivism skulle ha skalats av ända inpå benet under en sådan livsresa, men jag håller öppet för möjligheten att jag återigen skulle känna hopp om jag i detta nya, kalla land hade mötts av värme, medmänsklig omtanke, trygghet och tillit.

Vad möter våra nya bröder och systrar? Möter de värme eller kyla, vänlighet eller ovänlighet, trygghet eller oro, förståelse eller oförståelse, hjälp eller stjälp? Samhället har förändrats och vi är en större och brokigare familj som ska samsas. Finns det hjärterum finns det stjärterum, säger vi, och nu är det verkligen upp till bevis för hjärtligheten. Jag vill vara optimist och tro att det går. 

 

Irene Strålberg

0 Kommentarer